”Men är känslan verkligen så annorlunda med en flicka? Är det verkligen barnets kön som utlöser känslorna? Är det inte den där lilla människan med sin alldeles egna personlighet, oavsett pojke eller flicka? Den som kom till oss för att bli en av just vår familj. Nu har jag bara två pojkar så jag kan ju inte veta alldeles säkert. Men mötet med dem var två helt olika, det var ju två alldeles olika människor, med alldeles olika egna särskildheter. Och olika besvärligheter och underbarligheter och andra magiska egenskaper som bara min Albin har, eller min Ture. Aldrig någonsin bara två pojkar. Och känslan var såklart alldeles hisnande.
hälsningar Ingrid”
Svar: Nej, självklart är kärleken lika stor med pojkar. Jag har varit precis lika kär i mina pojkar. Men då har förälskelsen gått hand i hand med oron. För att inte räcka till och duga som mamma, med äldsta sonen. Och för att något skulle gå smärtsamt fel med andra sonen, som föddes med cystor på njuren.
Det här handlar nog mer om mig. Att jag är mycket lugnare och harmonisk nu och har förstånd nog att njuta av varenda sekund. Samtidigt är det ljuvligt att se hur mycket kärlek hon får av sina två fantastiska – och ja, väldigt olika – storebröder.
(Och dessutom är hon ett ovanligt vackert och vaket och nöjt litet barn. Hur kan man inte tokälska henne?)
1 kommentar
Hej, det var verkligen inte meningen att låta så hård. Om jag minns det hela rätt så reagerade jag mest på en eller flera kommentarer om känslan att få en flicka efter flera pojkar. Förlåt om jag överreagerade eller sårade någon. Jag blir bara så innerligt trött ibland på att så mycket som rör små barn hela tiden ska förklaras eller definieras utifrån pojke och flicka. Och så blev det en lång harang av feministisk ilska av bara farten :o)