Sover bebisen?

”Sover bebisen?” frågar femåringen. Han vill att hon ska vara vaken jämt och prata med honom som bara hon kan.
Och han låter så söt, storebror, när han pratar med henne med sitt ljusa tonfall.
”Heeej! Är du vaken nu? Heeej, lilla bebisen! Heeej, lilla gumman!”
Och så klappar han henne ömt på huvudet. Rufsar lite i hennes mörka kalufs.
De är otroligt lika. Första bilderna på honom och henne kunde ha varit kopior.
Kanske är det det som han ser. Kanske ser han sig själv i henne.
När jag sjunger ”Sov du lilla videung”, så tittar han förvånat på mig.
”Men mamma, den där sången sjöng du ju för mig när jag var liten!”
”Kommer du ihåg det?”
”Jaa!”
Sedan somnar Lykke igen. Med ett nöjt litet knorrande i min famn.
”Mamma, sover bebisen nu igen?”
Jaa, det gör hon.
Och jag kan inte heller riktigt vänta tills hon vaknar igen och tittar mig i ögonen.

Det går inte att kommentera längre.