Kan vi ta in mer nu?

När storyn först kom, om att Elisabeth hade suttit inlåst i en källare och våldtagits och torterats i 24 år, då tänkte jag att ”näe, det kan inte vara sant”.
Och en mamma som blundat under alla år. Som inte sett någonting. Inte hört något. Inte sett att hennes dotter våldtagits av sin pappa i sju år innan försvinnandet. Inte undrat vart hon tagit vägen när hon försvann. Inte hört skriken och bankandet i väggarna. Inte undrat vad det var i alla säckar eller påsar som bars upp och ned till källaren. Under t-j-u-g-o-f-y-r-a år.
Polisen tänker inte ens visa bilder från ”den vadderade cellen” eller platsen där övergreppen skett, säger de, av respekt för offren.
Där någonstans orkar jag inte läsa mer.
Det är som om hjärnan till slut säger stopp.
Det har varit så fruktansvärt mycket den senaste tiden. Engla och Arvikamorden och Natasha och skräckens barnhem… och ja, jag orkar inte tänka på alla rubriker snart.
I senaste Aftonbladet Söndag berättade Kattis Ahlström om övergreppen mot flickor i Kongo. Hon säger att vi inte får blunda, att vi måste våga se och göra något.
Men ibland känns det bara som om det inte går. Som om säkringen går i huvudet på en. Övergreppen i Österrike övergår allt förstånd. Det är som ett fruktansvärt koncentrationsläger i realtid.
Och jag tänker att det kommer bara att avslöjas fler och fler detaljer. Tidningarna kommer att frossa. Som med Natasha kommer de att sätta rubriken ”Hon hade sex med kidnapparen frivilligt”.
Hur sjuk i huvudet är man inte som redaktör om man sätter den rubriken?
Och det värsta är ju att vi vet att detta inte är sista gången vi får höra talas om barn som hålls fångna och utsätts för övergrepp. Det pågår just nu och hela tiden. Och jag kan inte göra någonting.
Det är det som är fullkomligt outhärdligt att tänka på.
Så jag måste stänga av. Nu. Jag måste vända blicken mot det som är vackert och kärleksfullt ett tag.
Som lyckliga barn och vitsippor och solsken och gravida magar.
Det finns ju också. Hela tiden. Tack gode gud.