”Det värsta är att inte få se Miranda växa upp”, säger Susanne i Malmö. Hon har obotlig cancer – och det handlar inte om. Utan när, hon ska dö. Nu försöker hon förbereda sin åttaåriga dotter för ett liv utan mamma.
Hur gör man det?
Hennes berättelse är så otroligt sorglig, och stark på samma gång.
2 kommentarer
Bara tanken på att jag skulle dö och inte få vara med när min dotter växer upp skär i bröstet. Jag förstår inte hur man klarar av det som Susanne går igenom. Det gör ont att läsa.
Hej, Hillevi!
Kom förbi idag och såg detta inlägg…idag tjejen som hjälper mig med mitt kaos på kontoret kom precis tillbaka från sin resa till Malmö. Hon åkte dit för att hälsa på sin goda vännina som har obotligt cancer…precis hon, Mirandas mamma….grät att bara höra henne berätta…”hon är så positiv och stark hela tiden”. Man måste verkligen tacka för vad man har.