Jag: Jag kan inte släppa det här med inseminationsmammorna.
Han: Nehej.
Jag: Men tycker inte du att det är fel att halva samhället håller på att utesluta pappor?
Han: Nej, det är väl i hög grad papporna som utesluter sig själv.
Jag: Så du tycker att det är okej då?
Han: Ja.
Jag: Men tänk om din mamma hade åkt iväg till Danmark. Om du inte ens hade haft en pappa att hitta när du blev vuxen.
Han: Ja, det hade väl inte varit någon skillnad. Det hade väl varit ungefär samma uppväxt.
Jag: Men… som pappa och son till en ensamstående mamma, tycker du inte att det är ett konstigt synsätt? Du vet ju hur mycket barnen behöver både en pappa och mamma.
Han: Ja, men jag kan också förstå de här mammornas längtan och kärlek.
Jag: Jamen…
Han: Och jag har respekt för deras val.
Jag: Jamen…
Han: Tänk så mycket kärlek och tid de har att ge sitt barn, kan du verkligen tycka att det är fel?
Jag: Näe…
5 kommentarer
Bra om du börjar tänka om och har lyssnat på några av alla vettiga kommentarer du har fått i diskussionen.
Din man verkar sund tycker jag.
http://nylsavillhabarn.blogspot.com/2008/01/mer-hillevi-wahl.html
Hahhahaha, vad kul att du bjuder på detta. Inte vet jag om din man är större feminist, det är inte ett särskilt feministiskt projekt att längta efter barn och leva småbarnsmammeliv, vare sig med eller utan partner tycker jag. Din man är nog en större realist än du låter det som. Och han verkar ju veta vad han pratar om… Faktum är att en del kvnnor verkar se det just som om vi utesluter männen, medan många män ser en fördel i att slippa bli ofrivilliga pappor. Och de män som donerat är också riktiga män av kött och blod, vars betydelse är avgörande för att det ska bli ett barn, även om de just inte är pappor. Hälsa din man, Hillevi!
Tack Hillevi för att du tog med detta 🙂
Ja jag tror inte att det är ett uttryck för en feministisk rörelse att skaffa barn som ensamstående – det är nog mer en reaktion på biologins baksida.
Barnen ska nog få det lika bra som andra barn och din man har rätt – vilken kärlek de kan få 🙂
kram till din man – för hans klarsynthet – detta är ju ingen könsfråga utan en samhällsfråga!
Vilken man. Han reagerade precis lika klok som min (när jag träffade honom efter tre danmarksinseminationer).
Grattis!
Jag förstår inte vad det skulle ha med feminism att göra att en kvinna längtar efter barn.