Det var städdag i vår lilla bostadsrättsförening i dag. Och jag upphör aldrig att förvånas över dynamiken i dessa. De första två åren hatade jag dessa dagar, för alltid var det någon som klagade på oss, eller rättare barnen:
”Era vagnar drar in för mycket skräp i trappan.”
”Jaha, somliga gör visst ingenting!” (Jo, men den ena vuxna människan var höggravid och den andre hade en tvååring runt benen, försök göra något vettigt då!)
”Måste ni köra omkring med en lära-gå-vagn klockan åtta på morgonen, jag kan faktiskt inte sova!”
Och det innan de ens hälsat på oss.
Första året var det dessutom ingen som ville berätta för oss vad man skulle göra. Vi bara stod där som fåntrattar och försökte få kontakt med de andra.
”Hallå, hej… ursäkta, men…”
Sedan gick jag hem och grät och saknade våra gamla grannar som var mycket, mycket trevligare och hjälpsamma.
Men nu har det mjuknat betydligt. Jag tror att det kan hänga ihop med att kvinnorna tagit över Listan Över Saker Som Måste Göras.
Då blev det genast lite ordning och reda.
Och min man är sekreterare i föreningen, alltså MÅSTE de hälsa på oss. Fast jag tror att de dessutom har fått en lite mer nyanserad bild av oss också. Vi är inte bara en en bunt barnfamiljsmarodörer.
Och jag, jag har lärt mig, att bakom varje dörr så göms det minst ett intressant, förvånande – eller tragiskt livsöde.
Så man ska inte döma sina grannar för hårt. Det finns alltid en anledning till att de är lite… vad ska vi säga… annorlunda.
