Jag är kanske partisk, eftersom jag jobbat på DN i sommar. Men jag blev faktiskt förbluffad när jag satte mig med nya Söndagstidningen i dag.
Bara Annika Perssons och Paul Hansens reportage om Hanna som städar hos en professorsfamilj i Stuvsta har fått mig att gå omkring och fundera i flera timmar.
Den där hamstern.
Hon hittar inte hamstern.
Och om katten äter upp hamstern så är det hennes fel. För att hon glömde stänga dörren.
Barnens hamster.
Ni fattar.
Inte nog med att hon måste städa i fem timmar. Och sortera skitig tvätt och dammtorka i ett hem där de inte ens plockat undan alla små saker på borden. Och inte nog med att hon måste slita fem timmar till på andra sidan stan för att tjäna – ja, inte ens så mycket som om hon jobbade svart…
Hon måste dessutom ha ångest för en jävla hamster. Pardon my french.
Och vad får hon för det.
Jo, en fucking lyxtvål, som professorsfrun lagt vid instruktionslappen.
Man tar sig för pannan.
Tack DN Söndag. Jag hoppas att ni öppnat några ögon.
(Och då har jag inte ens hunnit läsa Markus Wilhelmssons välskrivna berättelse om Stieg Larssons änka. Eller om 90-talisterna, de så kallade homo-zappiens eller…)
Vadå?
Hamstern?
Jo, hon hittade den sedan. I en bur på undervåningen. Livs levandes.
