I går när vi var på väg hem från minigolfen… ja, ni vet hur det är när man minigolfar med en fyraåring och en ettåring. Det blir som levande hinder på banan. Och ibland är det minigolf, ibland hockey med klubban och ibland är det fotboll. För att bara nämna några grenar. För ettåringen är det mer en gymnastikuppvisning med klubba.
Men det är himla sött. Och oerhört koncentrerat.
”Mååååååååååål!”, jublar storebror när han lyckas trycka in en boll i ett hål.
Och det var alltså denna sportsliga urladdning vi var på väg ifrån.
Fyraåringen cyklade, just sådär vingligt som bara en fyraåring kan. Efter tunneln höll han på att krascha rakt in i en mamma med en barnvagn. Hon pratade i telefon.
Fyraåringen missade henne med en hårsmån. Jag log lättad mot henne.
Hon log tillbaka. Något konfunderad. Sedan knäppte hon ihop mobilen.
”Var du på tv härom dagen?”
”Ja…”
Hon var tyst en stund.
”Får jag krama dig?”
En jättevarm lång kram fick jag. Sådär mitt i påsken. Och ett förtroende viskat i örat. Om ni bara visste vad de där kramarna värmer.
I slutet av mars var jag i Västerås och höll föredrag för Resursgruppen. Om hur det var att växa upp som missbrukarbarn – och hur jag överlevde. Det var ett hundratal som satt i publiken, en brokig samling. Jag var vansinnigt nervös innan. Och det blev inte lättare när jag såg vilken publik jag hade. Många unga tjejer, många äldre damer, ett stort gäng blivande förskollärare och – en hel lång, stolsrad med kralliga, ärrade killar från ett behandlingshem.
Vad kan de lära av mig? tänkte jag.
Men när jag hade pratat klart kom de fram. Just de killarna.
”Jag ville bara ge dig en kram”, sa en av dem.
Sedan ville hans kompisar göra detsamma. De sa att de kände igen sig. Om de sa något alls. Det var det bästa betyg jag någonsin har fått.
