Brio Twinette

Modern hade in i det längsta vägrat tvillingvagn. Mest för att det verkade så bökigt att få upp den för trapporna och in genom de smala dörrarna i huset.
Men när fadern skulle gå upp i arbetstid och hon insåg att hon skulle ha med två trötta barn att göra några månader framöver så började hon leta på Blocket.
Som vanligt fanns det en miljon varianter. Urban Jungle var dyrast. Varför var den dyrast? Var det för att den var bäst? Hon frågade andra mammor om råd. Nej, den var inte bäst! Handtagen lossnade och det fanns billigare minst lika bra och mest hejade de andra mammorna på Oras gamla syskonvagn eller en Brio twinette. Stockholmsvarianten. Det senare var mycket viktigt, fick modern lära sig. Om hon skulle kunna ta sig fram på bussar och pendeltåg.
Hon mindes inte när hon åkte pendeltåg senast, men om hon skulle vilja göra det så skulle hon minsann se till att ha en vagn som inte stoppade henne.
I två dygn gick hon och tjuvkikade på andra tvillingvagnar. När ingen såg försökte hon till och med provköra. Bara för att se hur de låg i handen. Minst tio gånger under samma dygn ringde hon fadern för att prata tvillingvagn. Hon var oroad över att suffletten inte gick att dra ner så barnen skulle få solen i ögonen. Hon ville prata om huruvida sätena gick att fälla ner så de kunde sova över huvud taget. Visste han förresten vad det var för maxmått på rampen hemma? Eller bredden på dörren till pannrummet?
Efter tio samtal hörde hon hur fadern slutade lyssna. Han skyllde på dålig mottagning.
Modern kollade in bilderna på Blocket igen. Okej, det fick bära eller brista. Det skulle bli en Brio Twinette. Om det inte funkade så fick de väl sälja den igen. Den kostade bara sextonhundra kronor, så nägon brakförlust skulle det inte bli.
Självklart fanns den i Åkersberga. Allting på Blocket finns i tjotahejti.
Fadern och storebror fick i uppdrag och åka iväg och köpa. Med pendeltåg (ha, det var väl det hon visste!). Storebror var fantastiskt duktig och hade egen ryggsäck och en påse bilar och höll sig vaken hela vägen. Han förstod att det var ett Viktigt Uppdrag han och pappa var ute på.
Och hela vägen hem pratade han bara om att lillebror skulle sitta bredvid honom.
”Elliot sitta här och Movitz sitta där.”
Eftersom han fortfarande, efter åtta månader, knappt kramat sin lillebror så kändes det mycket varmt i faderns hjärta.
”Ja, du ska sitta där och lillebror får sitta där.”
Två och en halv timma senare återvände de hem med den stora vagnen.
Den gick uppför rampen men inte in genom dörren.
”Hade du inte med dig tumstocken?”, frågade modern trött.
”Jo, men…”, sa fadern.
Den gick inte in där barnvagnarna stod heller. Och inte gick den in genom dörren till pannrummet heller. Och i trapphuset fick den inte stå. Det var lag på det. Modern kände hur hon blev lite yr. Hon satte sig ner på gräsmattan.
Cykelförrådet då?
De gick upp och hämtade nyckeln. Om man öppnade utifrån… joo, visst det var några krokiga trappsteg och… jamen, det gick.
”Movitz sitta där och Elliot sitta där”, sa storebror.
Modern log ömt.
Och tamejsjutton om den inte gick in i cykelförrådet. Lite omständigt blev det visserligen att gå utanför huset varje gång man skulle in eller ut, men det vande man sig väl med.

Nästa dag var det dags för premiärturen. Båda pojkarna stod och hoppade av upphetsning över att få åka med den nya stoooora vagnen.
Och väl i vagnen satt de som två tända ljus. Storebror tagen av stundens allvar. Lillebror var mest chockad över att han fick sitta så nära sin bror.
Modern och fadern provgick gatan fram. Det gick ganska bra, barnen fick bara några stora blomgrenar i ansiktet. De åkte buss, visst, det gick det med. Visserligen kändes det som att köra en ångvält med ichias, jämförelsevis. Men man lärde sig väl.
Rulltrapporna i Västermalmsgallerian var värre. Stor vagn med trettio kilo barn plus några kilo packning fick modern att baxna i nerförstrapporna.
”Håll i!”, tjoade hon till fadern som stod som mänsklig vägg framför.
Hon kände sig som en oskuld. Hon mindes hur det var första gången hon skulle åka rulltrappa med vagn. Det tog månader innan hon vågade.
Just därför åkte de upp och ner och upp och ner för att öva. Till barnens stora förtjusning. På bottenvåningen firade de med varsin chokladboll, modell större. Båda barnen skrattade och var glada.
”Vad trevligt vi har det”, sa modern.
Storebror ville till lekplatsen. Självklart skulle de dit, när han hade varit så duktig.
Kanske just därför…
Plötsligt vägrade han sitta i vagnen.
”Movitz får inte sitta där.”
”Jodå, det blir så bra så. Kom, så…”
”Neeeeeeeeeeeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!”
”Jomen…”
”NEIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!”
Aldrig i livet att han tänkte sätta sig bredvid sin lillebror igen.
Modern blev med ens väldigt, väldigt trött. Säg den glädje som varar…
Jaja, de kunde ju alltid sälja den på Blocket.

Syskonvagn in action. Bara det här är värt 1 600 spänn.