Upprorsstämning på dagis

Det var upprorsstämning på föräldramötet. Alla var där. Och två fröknar. En av dem var sjuk – och så var det i princip alltid.
”Vi tjatar och tjatar om att ni inte ska ta hit era sjuka barn, år efter år, men ingenting händer, så nu ger vi upp… och överlåter frågan till er. För det är era barn, hur vill ni ha det, vill ni att dagis ska vara en sjukstuga?”
Alla föräldrar skruvade på sig. Inte kunde hon tala om dem? De lämnade väl aldrig sjuka barn på dagis. Möjligtvis lite snoriga, men… Nej, det var säkert några andra föräldrar de menade. Några riktiga illbattingar. Säkert den där stroppiga pappan. Han som hade kallat lillebror för ”den där” när han bara var någon vecka gammal och skällt på modern för att hon tagit med honom till dagis, denna smitthärd.
”Men det är inte alltid så lätt att veta om de är sjuka eller inte. Jag menar, var går gränsen, lite snuva eller…”
”Man får faktiskt inte chansa med barn!” sa en pappa argt.
Modern som bara härom dagen hade velat hundra gånger på en dag om storebror var lite hängig eller inte, kände sig träffad. Till slut hade fadern fått bestämma. Han tyckte storebror var frisk. Men när modern kom och hämtade honom efter mellanmålet sa fröknarna att han varit jättehängig.
Modern ställde sig upp och frågade om det var henne de menade, det var lika bra, annars skulle hon aldrig kunna sova.
Fröknarna log lite generat och sa att nej, det var ingen speciell, det var nog rätt illa överlag och…
Modern sjönk ner under bordet och passade på att amma.
När hon kom upp igen hade de kommit fram till punkten Glass på Födelsedagar. Eller rättare INGEN glass på födelsedagar och nu blev det uppror igen. För just dessa föräldrar tyckte det var ganska okej med lite socker då och då och fröknarna också men detta var bestämt från högre ort. Vicerektorn, typ. Och då skulle det vara så.
”Jaha, men kom inte till oss och berätta att era barn gråter och säger att Signe är en elak liten människa när de inte får glass på hennes kalas”, sa Signes pappa, som har humor. Men som ändå var lite bitter för att just deras barn skulle tvingas vara den första som kalasade efter glass- och sockerförbudet.
Därefter uppstod en intensiv diskussion om vad man fick lov att bjuda på. Pannkakor med eller utan grädde? Nej, fett var väl farligt? Ostbågar, nej hujedamej.
Torkad frukt då?
”Himla festligt”, muttrade Signes pappa.
Och när ämnet Är Russin Farligt hade debatterats i tjugo minuter gick modern på toaletten. Hon kom ut lagom till att en läkarpappa fick sista ordet. Han ansågs i sin egenskap av fil med kand vara expert på området Russin.
Han hade väl skjutit upp minst tre höftledsoperationer och en trippelbypassoperation för att vara med på föräldramötet.
”Nej. Russin kan inte vara farligt”, suckade han trött.
Sedan föreslog en mamma att de fröknarna skulle spela in cd-skivor med de sjungande barnen och modern hörde sig själv säga att apostroferna minsann hade ett Årstidsbord med saker från naturen.
”Ja, jo, det är jättebra idéer”, suckade fröknarna. Och såg mest ut som om de ville gå hem och gråta.
”Men vi går på knäna här med era sjuka barn och vi hinner helt enkelt inte och…”
Modern kände sig förfärligt korkad. Årstidsbord – när de behövde en egen lustgastank för att klara dagarna.
Hon funderade en stund på om läkaren kunde fixa lite lustgas. Men det var inte särskilt troligt. Så hon bestämde sig för att köpa några påsar Twist till fröknarna nästa dag i stället. Såvitt hon visste gällde inte sockerförbudet dem.