Modern är ensam hemma med båda barnen. För första gången. Hon har i sanningens namn varit lite rädd för det här. För att hon ska få panik när båda skriker samtidigt.
Men nu har det gått två dagar och de har överlevt. Allihop.
Storebror har visat sig vara en fullkomlig ängel. Hållit handen när de gått ut med vagnen och inte sprungit ut i gatan en enda gång. När hon har baxat vagnen över snövallar som skulle fått Mount Everest att baxna, så har storebror lugnt stått bredvid med glada tillrop.
”Åååå-hej!, ååå-hej!”
Som belöning fick han klistermärken från posten. Pepparkakor och apelsiner som luktar om man skrapar på dem. De satte upp dem på lyktstolpar utmed vägen hem, så pappa skulle hitta hem. Fast allra flest satte han på glasrutor. Modern tyckte det var helt okej, bara hon slapp tvätta fönstrena.
Barnet pekade glatt på en parkerad taxi.
”Mamma åka!”
Modern förstod först inte vad han menade. Hon kunde inte minnas när hon åkte taxi senast. Jo, förresten, när de åkte in till BB för två månader sedan. Vilket fantastiskt minne de hade, barnen, tänkte hon och pussade sin son på hjässan.
Han gick alldeles själv, hela vägen bort till Konsumbutiken och tillbaka igen. Det tog en timme. För det var så mycket att titta på. Snöberg efter plogbilen, katter i fönstren, isskulpturer i stuprännorna och spännande lådor vid återvinningskcontainrarna. Men på slutet ville han inte riktigt.
”Mamma bära.”
Men det kunde inte mamma. Så hon fick muta honom med sina sackettask.
Han blev jätteglad och tryckte ut minst hälften av sacketterna på vägen hem. Så att pappa riktigt säkert skulle hitta hem.
Ja, han var verkligen jätteduktig, hennes stora lilla pojke.
Hennes största problem var bara, som vanligt, att försöka få storebror att äta NÅGONTING. Men han vill inte ha något. Så hon försökte med allt. Absolut allt. Hon var absolut säker på att han skulle svälta ihjäl. Hon skulle nog aldrig begripa hur de gjorde på dagis för att få honom att sitta still vid ett bord och äta TRE portioner.
”Han har inte ätit någonting!”, meddelade hon fadern vid lunchtid.
”Ingenting?”, svarade han.
”Neeej…” Modern tänkte efter. ”… bara en smörgås, en bit korv, ett kexchoklad, en bit pizza och en chokladboll…”
Fadern satt tyst i luren.
Modern behövde inte fråga. Hon insåg vad han tänkte.
Själv tänkte modern att hon började förstå varför tvåbarnsmammor har så svårt att bli av med sina gravidkilon.
Hon hade verkligen tänkt att dra in på godis och kakor nu när det var nytt år och allting. Men efter två dygns totalservice till lika många barn var hon så himla trött att hon liksom dammsög upp alla rester efter barnet i ren desperation på uppåttjack. Som om hon var rädd att hon skulle somna rakt upp och ner annars. Och eftersom hon försökt få storebror att äta NÅGONTING i två dygn så hade dammsugarmamman ätit många, många halvätna smörgåsar och fiskpinnar och korv och pasta och pizza – och bullar och chokladrester.
Plus lite glass på kvällen när fadern kom hem för att hon förtjänade det. Fast, så här med facit i hand så kanske det hade varit bättre om hon belönat även sig själv med klistermärken och sacketter i stället.
