Det är lite grinigt nu. Tröttheten börjar ta ut sin rätt både på modern och fadern. Moderns reaktion är att ta åt sig av allting fadern säger. Det mesta kan tolkas som en personlig förolämpning, bara man sätter den sidan till.
”Han vill nog att du pratar lite med honom också”, sa fadern en morgon när modern rabblade dagens schema för fadern innan hon ens hunnit säga godmorgon till äldste sonen.
Den stöten visste var den tog. Långt in i mammahjärtat.
Lite senare handlade det om huruvida de hade mjölk hemma eller inte. Ingen av dem hade en susning.
”Men har inte DU tittat i kylskåpet?” undrade fadern.
”Hörrudu, det är inte precis som om jag har EONER av tid att stå och stirra in i ett kylskåp hela dagarna! Även om du tror det.”
På väg hem från matbutiken var det dags igen.
”Nu kommer det bilar”, sa fadern när storebror inte höll modern i handen.
”Jag gör faktskt så gott jag kan!”, väste modern mellan sammanbitna tänder.
Men det var inte förrän en halvtimme senare som hon blev riktigt ilsken.
”Det är nog bättre att du håller storebror i handen när ni går av bussen”, påpekade fadern då.
Mest för att modern rusade omkring som en yr höna i bussen och försökte samla ihop hela den jättestora tvåbarnsfamiljen och vagnen och ståbrädan, samtidigt som alla skulle komma av bussen med livet i behåll.
”MÅSTE DU HELA TIDEN KRITISERA MIG SOM MAMMA?!”, dånade modern, knyckte på nacken och drog iväg med storebror i ren protest.
Fadern, å sin sida, reagerar på tröttheten genom att glömma precis allt. Han glömmer barnens tandborstning, han glömmer AD-droppar, han glömmer nikotintuggummin och han glömmer att han måste flytta på bilen när det är städdag.
Allt får i stället modern hålla ordning på och försöka fixa till. Som om hon inte hade nog att tänka på ändå.
Fadern glömmer även att ta ut blöjpåsen, han glömmer byta ut en nedkissad handduk, så modern torkar sig i urin, innan hon inser varför handduken var så våt – men framför allt glömmer han att ta ut nytt bröd ur frysen.
Så när han gjort tre mackor med ost till sig själv och fyra smörgåshalvor med smör till storebror så finns det inget bröd kvar till modern.
Hon får äta knäckebröd.
Inte konstigt att hon blir grinig.
Hon satt och surade i soffan en morgon, medan hon ammade, och betraktade den dagliga cirkusen som utbröt varje gång Operation påklädning skulle utföras när det var dags att gå till dagis
”Rätt åt honom. Brödtjuven”, tänkte modern lömskt när inte storebror ville sitta still i faderns knä. Han ville mycket hellre sitta kvar i saccosäcken och titta på tv.
Fadern suckade och plockade bort tallriken med barnets fyra smörgåshalvor från saccosäcken, ställde den på soffan, lyfte upp det trilskande barnet, backade – och satte sig pladask på smörgåsarna. De fastnade som klisterlappar i byxbaken. Det var smör överallt.
”Men…”, sa modern häpet.
”Men du ställde ju dem där nyss, alldeles själv!”
Fadern reste sig, tog bort de fyra smörgåshalvorna från byxorna och gav modern onda ögat.
”JAMEN HUR FAN SKA JAG KOMMA IHÅG DET?!”
Då.
Då skrattade modern. Högt och ljudligt och länge. En sådan man måste man ju bara älska.
Efter den lilla incidenten är det inte alls lika gringt hemma längre.
