Modern skulle på ultraljud. Ett alldeles vanligt ultraljud för att kolla att bebisen hade tillräckligt med fostervatten att dricka och hade det allmänt trevligt i livmodern.
Eftersom de redan hade gjort tre ultraljud och hon hade gått sina 40 veckor så var modern inte ett dugg orolig. Hon tog till och med ett videoband, utifall det skulle gå att se något så här sent i graviditeten.
Fadern höll kärleksfullt moderns famn och jaa, där var deras fina barn. Lillebror. Modern suckade lyckligt. Barnmorskan kollade fostervatten och jodå det fanns så det räckte några dagar till. Och hjärta och urinblåsa såg finemang ut och hur stort var barnet, jo 3,4 kilo. Allt var så bra så… eller? Barnmorskan tystnade plötsligt. Hon körde fram och tillbaka med ultraljudsstången över något som som såg ut som en klase svarta druvor.
”Hmmm”, sa barnmorskan.
Något i hummandet fick modern att klämma lite hårdare i faderns hand.
”Hmmm. Om ni ser här, på ena njuren…” sa barnmorskan.
Modern och fadern tittade på något maskformat.
”…så ser den helt normal ut.”
MEN. Tänkte modern och kände hur hjärtat åkte upp i halsgropen.
”…men den vänstra njuren… ni ser att den är kraftigt förstorad…”
Ja, den såg faktiskt inte riktigt klok ut.
”…och de här olika håligheterna…”
Det var de stora vindruvorna.
”…det har jag faktiskt aldrig sett förut.”
Modern klämde faderns hand. Det där lät inte alls bra. Herregud, vadå aldrig sett förut?
”Som tur är har vi en annan barnmorska här som kan sådant här bättre än jag. Jag ska be henne komma och titta.”
Tusen tankar han virvla runt i moderns huvud de få minuterna hon låg och väntade. Tumörer? Cancer? Njurtransplantationer? Om hon blundade kunde hon redan se droppflaskor och slangar på den lilla kroppen. Stackars barn!
Den nya barnmorskan kom och tog över ultraljudsmaskineriet. Hon var mycket noggrann. Skrämmande noggrann. En halvtimme satt hon och körde med den kladdiga staven över moderns mage. Modern började känna sig svimfärdig. Så här länge hade hon inte legat på rygg sedan hon blev gravid.
”Jaaa… det ser ut som om barnet har cystor på njuren”, sa den nya.
Cystor? Var det inte sånt kvinnor fick när de hade cancer? Modern tittade på fadern. Han tänkte samma sak.
”Så vi får be specialavdelningen på Karolinska titta ordentligt på det. Helst innan du föder.”
”ÄR DET CANCER?” sa modern.
Då skrattade de båda barnmorskorna. Gud, så tokigt.
”Nej, nej, inte alls, det här är nog inget att oroa sig för. Cystor är bara vätskefyllda blåsor. Det brukar gå att förebygga med penicillin. Mest för att han ska slippa återkommande urinvägsinfektioner.”
”Är det säkert att han inte behöver någon njurtransplantation då?”
Barnmorskorna skrattade igen.
”Nej, nej. Och det är ju så fiffigt att man klarar sig med en njure.”
Men modern ville inte att hennes barn skulle tvingas klara sig med en njure. Hon ville att han skulle ha minst två supernjurar.
Och även om de blev lugnade av barnmorskorna och även om de skulle få en remiss till en specialläkare och även om det gick att förebygga med penicillin, så kände sig modern ganska skakig efter besöket. Den såg verkligen inte klok ut, hans ena njure.
Men det var inte förrän hon promenerade hem, ensam, som tårarna kom.
