Nej, nu skiter vi i middagsvilan!

Det där med att sova middag hade utvecklats till ett riktigt stålbad för hela familjen. På dagis var det naturligtvis inga som helst problem, där somnade han så fort han lade huvudet på kudden. Tidigare hade barnet somnat nästan lika problemfritt på helgerna – fast prick klockan 13. Möjligtvis fem minuter över. Fick han inte somna då blev han skitsur.
Men nu var det inte så längre.
”Typiskt. Så fort man får in en enda rutin så ändrar han sig”, muttrade modern.
Och barnet hade inte ändrat sig lite heller.
Först försköt han sovstunden till 15, sedan 15.30 och strax därefter till runt 16 eller senare.
”Så här kan vi inte ha det”, sa modern – som slet sitt hår varje helg för att försöka bestämma träff med andra vuxna människor.
”Vi måste få tillbaka honom till normala rutiner.”
”Men…”, sa fadern.
”Jo, det är säkert vårt fel. För att vi låter honom bestämma”, sa modern.”Vi är för veliga helt enkelt.”
”Men…”, sa fadern.
”Joo! Vi måste bestämma! Vi får höra efter vad de har för rutiner på dagis och sedan kopierar vi det – då känner han sig säkert trygg och kan somna.”
”Men…” sa fadern.
”Jo, nu gör vi så”, sa modern. ”För vi kan faktiskt inte ägna tre timmar varje dag åt att försöka få honom att somna.”
Äntligen höll fadern med. Nej, det kunde de faktiskt inte. Speciellt inte som det skulle komma ett nytt barn när som helst, och det barnet var säkert inte alls piggt på att vänta med SINA rutiner i tre timmar varje dag.
Det visade sig dock att dagiset hade både fruktstund och sångstund och ibland till och med dockteater innan det var dags för mat och därpå sovstund.
”Fruktstund okej”, sa fadern. ”Men inbilla dig inte att jag ska hålla på att sjunga och spela dockteater”, fnyste fadern.
Modern tog på sig sjungandet. Barnet var inte imponerad. Så fort hon satte igång gick han iväg.
Okej. Då försökte de med själva ätandet klockan 12 prick. De satsade allt de hade med tända ljus och tjusiga uppläggningsfat. Och visst, äntligen kunde barnet sitta ner och äta i mer än tre minuter. Han tyckte det var riktigt roligt att äta vuxenmiddag och försöka blåsa ut ljusen och slänga spagetti på väggarna.
”TITTAAAAAAAAAA!”, skrek han och skrattade så han höll på att trilla av tripp-trapp-stolen när spagettin fastnade i en festlig skruv ovanför lampknappen.
Modern och fadern tvingades medge att det såg rätt roligt ut.
”TITTAAAAAAAAAAAAAA!” skrattade barnet och fick iväg en lång spagetti till faderns glasögon.
Nu skrattade även modern så hon höll på att trilla av stolen.
Inför denna tokgarvande familj måste fadern också resignera och skratta med.
”Herregud, vad ger vi honom för signaler”, viskade modern när hon efter maten kravlade under bordet för att torka matrester medan fadern skrubbade väggarna.
”Jajaj, bara han somnar”, sa fadern.
Men det gjorde barnet självklart inte.
Inte dag 1 och inte dag 2. Inte helgen efter och inte den därpå.
Modern och fadern försökte allt. De fortsatte med sina rutiner. De sjöng och vaggade. De lät honom skrika sig trött. De lät honom titta på film – ja, de testade verkligen allt. Mest sina egna nerver. Men barnet vägrade somna vid lunch. Möjligtvis vid 16-tiden.
Till slut kände modern att hon hade nått någon slags gräns.
”Nej, nu skiter vi i middagsvilan!”, sa hon.
Fadern tyckte att det var ett mycket klokt beslut.
Och på lördagen sov barnet ingenting alls.
På söndagen sov barnet ända fram till klockan nio på morgonen. Det hade i princip aldrig hänt förr.
”Gungor och karuseller”, sa fadern glatt när han väckte modern.
De siktade in sig på en halvdag på Ikea. Barnet var superpiggt och lyckligt. Modern och fadern log mot varandra. De hade tagit rätt beslut för en gångs skull
Sedan åkte de hem.
Klockan 13.05 somnade barnet och sov i tre timmar.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.