Fadern har drömt om förlossningen länge. I hans drömmar är det han som föder barn eller springer och letar efter detsamma, lyfter på storebror för att se om han ligger på bebisen och letar under sängar och i duschen och i köket.
Efter en sådan natt är han helt slut. Det kan man ju förstå.
Modern har inte alls haft tid med sådant tjafs.
Förrän nu.
Hon hade inte fått sova på två nätter på grund av ett förkylt barn – och gick i stället och lade sig när barnet och fadern hade tågat iväg till dagis. Hon slocknade som en klubbad säl.
Egentligen skulle hon bara släppa en brakare.
Och då kom bebisen. En alldeles för liten bebis, ful och eländig, som fick plats i hennes ena hand.
Herreduminskapare, tänkte modern.
Ty de befann sig ute på landsbygden och det skulle ta en evinnerlig tid för någon ambulans att ta sig dit.
”KAN NÅGON RINGA NITTIOTUSEN?”, skrek hon.
Tills hon kom på att det var fel nummer.
”KAN NÅGON RINGA ETT ETT TVÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ?”
Men det kunde inte någon, åtminstone var det ingen som hörde hur hon skrek, för det var fest i huset och musiken stod på med högsta volym, och hon kunde skrika tills hon blev lika röd och blå som barnet – ingen skulle höra henne ändå.
Hon fick ringa själv. Och det var en sådan där gammal telefon med snurra och det tog en evighet att bara slå numret. Och när hon väl kom fram hamnade hon i en telefonväxel och var god dröj och modern fortsatte hela tiden skrika KAN NÅGON RINGA ETT ETT TVÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ? vad nu det skulle vara bra för.
Hon tittade på barnet som sprattlade lite och för varje gång hon skrek så verkade han få mer luft i kroppen. Barnet växte liksom framför hennes ögon, som en sådan där geléleksak som man lägger i vatten och då sväller upp till normal storlek. Det var bara lite jobbigt att den svällde i en kroppsdel i taget. Såg väldigt osymmetriskt ut ett tag.
Men till slut såg det ut som en fullkomligt normal bebis.
Hon ville trots detta att någon expert skulle komma och se att allt var okej.
KAN NÅGON RINGA ETT ETT TVÅÅÅÅÅÅÅÅ! skrek hon igen. Och denna gång så högt att hon väckte sig själv.
Hon var naturligtvis alldeles genomsvettig.
Hon tog genast en kall dusch och gav hela familjen tre förhållningsorder:
1. De skulle inte lämna området innanför tullarna de närmaste månaderna.
2. Det fick inte förekomma några som helst festlighet under överskådlig tid.
3. Och hon skulle framför allt inte släppa någon brakare på den här sidan förlossningen.
