(Krönika publicerad i Allas Veckotidning):
En av de vanligaste frågorna jag får när jag är ute och föreläser om det här med att vara alkisbarn är ”Men varför gjorde inte socialen något?” Senast ställdes frågan av en kvinna i Alingsås.
Jag blir faktiskt lika häpen varje gång. För det tycks finnas någon slags övertro på Socialbyråerna här i landet, och framför allt på de enskilda socialsekreterarna. Som om allt blir bra, bara man anmäler till ”soc”. Eller kanske utan att man ens gör det.
Som om socialen är någon slags god fe som kan lösa alla problem bara genom att vifta lite med sitt trollspö. Simsocialabim, så slutar mamma och pappa att dricka? Simsocialabim så försvinner all psykisk ohälsa? Simsocialabim så får alla jobb och pengar så de kan betala av sina skulder? Simsocialabim så försvinner ett helt livs misstro mot myndigheter? Simsocialabim så blir alla lyckliga och lever i harmoni med samhället i all evighet. Amen. Eller?Nej, för en socialsekreterare är precis lika mänsklig som du och jag. Ofta har de en arbetsbörda som är långt utöver vad någon mäktar med. Både vad gäller antalet familjer som behöver hjälp – och med ett regelverk som kraftigt begränsar vad de får lov att göra.
Vad de sociala myndigheterna kan göra är – i bästa fall – en liten, liten del av all den hjälp som en familj i nöd kan behöva. Kanske en summa pengar, kanske en kontakt att hjälpa dem vidare. Kanske en livlina ut i ett bättre liv. Men bara mellan 9 och 17 på vardagar. Och det räcker inte. Det måste till mycket, mycket mer.
Resten av den hjälpen måste komma från oss andra.
Från grannar och skolkompisar och förskolepersonal och arbetskamrater. Från chefer och vänner till familjen. Från andra föräldrar till barn på samma förskola eller skola. Från deras egna mammor och pappor, från släkt och bekanta. Det är vi som är skyddsnätet. Vi, allihop.
Vi måste hjälpa varandra.
Jag har träffat många änglar. Det har varit dagmammor och dagisfröknar som låtit mig sitta i deras knä och kramat mig. Det har varit klasskompisarnas föräldrar som låtit mig sova över där. Det har varit skolvärdinnor (joo, det fanns det på den tiden i skolan) som gav mig en extra bulle till mellis när jag inga pengar hade, en lärare som sett mig lite extra, en kurator som låtit mig sitta och prata en stund när det blivit ett för tungt tryck över bröstet.
Men jag önskar också att det hade varit fler i vår släkt och bekantskapskrets som hade vågat ta reda på vad det var som hände i vår familj. Och vågat stanna kvar!
Alltför många vände sig bara bort från mamma och pappa i takt med att drickandet tilltog. De vill rädda sig själva, sin egen familj, de kände sig svikna och rädda.
Men tänk om de hade stannat. Tänk om. Då kanske jag som barn hade haft ett sunt nätverk att vila ut i. En familj, en släkt, som jag hade kunnat prata med och söka hjälp i. Några som hade kunnat hjälpa mig långt mer än alla socialsekreterare i hela världen.
Ensam kan man inte göra mycket. Men tillsammans kan vi göra nästan vad som helst. Kanske ska vi i stället fråga oss. ”Varför gjorde vi inget?” och ”Varför kan vi göra nu?”
4 kommentarer
Tack för en fin krönika som jag blir lite extra glad över då jag är socialsekreterare. Jag har ofta förundrats över männiksors inställning till socialen, ”varför GÖR soc ingenting” får jag höra ofta, ofta. Har numer lust att svara surt, varför GÖR inte du någontin? Självklart har soc ett stort ansvar. Och sjävklart finns det idioter till soc. sekr som inte sköter sitt jobb bra. Men även som medmänniksa har man ett ansvar. Om man väljer att titta bort, att inte göra något själv, kan man aldrig skylla på soc.
Och tack för alla andra fina krönikor, böcker och blogg inlägg från dig som berikar min vardag! Kram.
Tack själv. För ni är många eldsjälar därute som gör ett fantastiskt jobb och trollar med knäna med de få resurser ni har. Jag håller helt med dig om att många vill skjuta ansvaret ifrån sig.
Varenda gång jag föreläser betonar jag just det, att det är VI, vi som sitter här som måste göra något. Som måste finnas där och bilda nätverk kring barnen.
Vettiga nätverk är det allra bästa. För då finns det alltid någon som känner någon som kan hjälpa till med en kontakt eller vad det nu är man behöver.
Varma hälsningar och heja dig!
/Hillevi
Grejen är att jag tycker det finns ganka mycket resurser inom socialtjänsten, åtminstone där jag jobbar. Det kan vara stressigt iblaand, men jag tror att jag och alla mina kollgor har tid att faktiskt möta människor på deras villkor och erbjuda professionella insatser. Och social jouren finns ju om problem uppkommer efter kl 17, som dom så ofta tenderar att göra. Men hur professonell socialtjänsten än är så är det också just det som är haken, det är nästan omöjligt för det professionelle att ersätta det medmänsliga, det egna nätverket. Om inte också dessa ser sin del i hjälpen kommer insaster från soc inte hjälpa så långt. Socialtjänsten behövs, men inte som många männiksor idag ser det, att socialtjänsten tar över allt ansvar, utan istället som en katalysatror som i bästa fall möjligör för individen att förändra sig, gärna med hjälp av sitt naturliga nätverk. //Maria
Socialtjänsten kan ju omöjligt ha ögon och öron överallt, och de som lever i en familj med missbruk är experter på att dölja vad som pågår. Däremot tror jag att man skulle nå oerhört många fler barn om alla de som möter vuxna missbrukare, på soc, inom kriminalvården, på psyket, akuten osv osv frågade om de har barn, och sedan kunde hänvisa till kommunens stödgrupp för barn eller liknande. Eller göra en anmälan till socialtjänsten för vidare utredning. Tyvärr verkar det som att många av dem som möter de vuxna missbrukarna, alltför sällan tänker på barnperspektivet.
Alla de som möter barn i olika sammanhang borde också ha kunskap om vilken typ av stöd som finns i kommunen. Alla lärare, läkare, barnpsykologer, förskolepersonal osv borde veta vilka som är gruppledare för stödgrupper och ha koll på hur soc jobbar med familjer.