Vi har pratat mycket om Nätet den här påsken. För frågor har kommit upp och vi har ju tre barn, så nu måste vi Förhålla Oss.
Till nätet, till spelandet, till åldergränser, till vanor och belöningssystemskickar som vi kanske helst hade önskat att våra barn sluppit.
Det ska sägas med en gång: jag är ingen expert. Hade jag varit en ensamstående morsa till våra tre barn så hade de förmodligen inte fått spela ett enda spel och knappt fått vara på nätet över huvud taget. Vi hade inte ägt en enda iphone (för jag hade inte klarat av tekniken), ej heller ipad eller allmänna datorer. Jag hade varit rädd för allt.
Nu är jag tack och lov inte ensamstående. Jag har en man som är expert på området och när ungarna har frågat så har jag sagt: Fråga pappa! Och när jag har undrat så har jag också kunnat fråga pappa. Och det har åtminstone kunnat hålla diskussionen om Nätet på en rimlig nivå.
Jag är bakåtsträvaren, han är framåtsträvaren. Ungarna springer mest omkring lite hej vilt.
Så mycket har jag fattat att Nätet är den nya Världen. När jag var ung stod mammorna och grät och papporna muttrade och högg ved när deras barn åkte ut i världen på egen hand. Då uppfattades världen som det stora slukhålet, som i princip åt upp unga människor och tvingade dem till att prova sex och droger. Typ.
Nu råkade jag själv ha en pappa som älskade världen. Som tonåring cyklade han till Danmark, sedan diskade han sig till Amerikat på en Atlantångare och det fanns liksom aldrig något som kunde stoppa honom. Jag hade hans blod i ådrorna. Det är klart att han var orolig för mig, en orolig själ i en orolig värld. Men han skulle aldrig ha stoppat mig. Han sa bara:
”Vad du än gör så åk aldrig motorcykel och tatuera dig!”
I övrigt hade jag frikort.
Att försöka stoppa unga människor från att resa ut i världen är fullkomligt kontraproduktivt. De flesta av oss gör det ändå.
Och när jag nu ser mammor och pappor som gråter och hugger ved när deras förstfödda ger sig ut i världen, så kan jag inte låta bli att skratta. För jag vet ju. Jag har ju varit i världen. Jag har rest på lastbilsflak genom Afrika. Jag har åkt greyhoundbuss genom USA, jag har bussat genom Malaysia, hoppat fallskärm, hoppat bungyjump, nästan dött i en fors i Australien. Jag har träffat människor. Somliga har jag älskat, andra har jag föraktat. Jag har smitit ut genom toalettfönster när killarna varit för jobbiga, jag har gråtit med sörjande, jag har levt.
Och min slutsats är att det är ungefär där som här. Min värld såg ungefär likadan ut som den svenska, den blev bara större och med fler giftiga djur som man helst inte skulle trampa på.
Och nu tänker jag i min amatörmässighet, att det förmodligen är detsamma med Nätet. Att vi en gång kanske skrattar lite överseende mot dem som var så rädda för Nätet. Att nätet är ungefär som här, fast lite större.
Men för att få den insikten behöver vi kanske också ge oss ut på lite resor. Så jag tänkte börja blogga om det. Om mina resor på nätet. Och jag skulle bli väldigt glad om ni ville hänga med.
Vad tänker ni om nätet, ni som är lika stora amatörer som jag?
Vad grubblar ni på?
Vad är ni nyfikna på?
Vad skulle ni vilja veta mer om?
