I går brast det bara för mig.
Då gick det inte att hålla tårarna borta längre.
Det var när jag skulle tömma lillflickans hylla. För sista gången någonsin. Tre barn har vi haft på denna underbara småbarnsavdelning. Tre små barn som har fått växa sig lite större, starkare och självsäkrare under deras fina vingar: Elma, Sylvia, Berith och Josabeth.
Jag satt där alldeles ensam i omklädningsrummet och smekte hyllan, smekte väggarna, dörrkarmarna där man alltid har mötts av ett springande, jublande barn. Och lika jublande pedagoger. Alltid med en berättelse om vilka roliga grejer våra barn har gjort i dag. Saker de sagt, saker de gjort, saker som fått oss att förstå att de sett barnen varenda sekund.
När jag klev in på Stjärnorna för sex år sedan så var jag inte den mamman jag är nu. Jag var orolig och försiktig, avvaktande och fundersam. Skulle det verkligen gå? Skulle min mammiga, kramige kille verkligen funka på ett dagis?
Och jag minns första gången Elma fick honom att somna. Hur hon satt och vaggade honom och smekte hans hår. Jag minns hur jag stod där och tittade med tårarna rinnande nerför kinderna och tänkte: Att det här kommer att bli bra. Det här kommer att bli jättebra. Här finns det kärlek.
Nu var det min tur att rusa ut i Elmas famn, utan att kunna få fram ett enda ord och hon kramade och kramade och vi grät, allihop.
”Hur ska vi nu klara oss utan några Wahlbarn?”, sa de.
Ja, och hur ska vi klara oss utan några Stjärnpedagoger?
2 kommentarer
Hillevi o Gunnar!
Det har varit en ära och ynnest att få lära känna er och barnen.
Ni är fantastiska föräldrar med underbara barn.
En stor och varm sommar hälsning från Berit
Åh Berit. Nu gråter jag. Tack, tack, tack för att ni har gjort oss till de föräldrar vi är, för att ni har varit så otroligt lyhörda för våra barn, för er kunskap och erfarenhet som har varit så trygg att luta sig mot. Jag tänker fortsätta att samla på dig och de andra på Stjärnorna. Ni har fastnat i våra hjärtan för alltid.
Kram!