Det ska vara skitkul att träna!

Hemma efter ännu ett härligt, roligt och brutalt benmördarpass på lördagsmorgonen med Bruno i Lilljansskogen, så hittar jag en undran från en bloggläsare:

Anna T2 undrar:

”Kan du inte berätta lite mer om hur du såg på träning tidigare, har för mig att du liksom fnyst åt joggare och vad som fick dig in på din nya bana, är det bara NMT? Tror du att träning blir din nya fixgrej?
Heja, från sur tjej som haft bihåleinflammation i en månad och som avundsjukt blänger på alla som springer min bana, som är samma som din.”

Svar: Ja, det är nog sant. Jag har inte riktigt fattat vitsen med joggare och joggning, eftersom alla skrynklade ihop ansiktet och såg ut som om de hade en flakmoped uppstoppad i rumpan. Typ.
Varför plågar de sig på det där viset? Tänkte jag. Och varför ska man springa när man kan gå?
Jag har alltid tyckt om att promenera. I solsken och i sorg. För mig har det varit lösgörande, förlösande och skönt att bara flanera runt – eller gå fort i sorg och ilska, och liksom skaka ner eländet i benen så kan den där jädrans sorgen ligga där och skvalpa runt i stället.
Så har jag tänkt.
Någon träningsmänniska har jag aldrig varit. Och springa, nej usch, då fick man bara blodsmak i munnen. Och gym är säkert bra – men så fruktansvärt dödstråkigt i längden, med unken svettig luft och lysrörsljus.

Så var det med mig och träningen ända tills jag prövade på NMT.
Jag hade ju sett Moas förvandling från deppig ensamstående chipsätande mamma till – tadah! – Superkvinna. Och jag hoppades väl innerst inne att jag också skulle genomgå denna fantastiska förvandling. Men det vore väl nästan för bra för att vara sant…
Och så testade vi då. I augusti. Och jäklar vad roligt det var! Så himla underbart att vara ute i friska luften och lajja! Det var det absolut roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Jag kan inte säga det nog många gånger. För, som min favvonaprapat sa, hon som inte har sett min kropp på ett helt år och häll på att ramla baklänges när hon såg min nya slimmade, vältränade kropp:
”Jamen, perfekt. Du har hittat din grej. Äntligen. För det är precis så det ska vara. Det ska vara skitkul att träna!”
Och det är det fortfarande. Helt jädrans otroligt fantastiskt underbart skitkul. NMT är alltid fullt av överraskningar – och vi överraskar oss själva genom att klara uppgifterna.

Springandet har sedan kommit som en bieffekt av NMT-träningen. Det räcker liksom inte med tre endorfinkickar varje vecka. Jag vill ha minst en om dagen – och då kan en liten 4-kilometersrunda runt kvarteret räcka. Och jag ler när jag springer, ler och hälsar på dem jag möter. Inga flakmoppar i rumpan, här inte! Tvärtom. Hellre långsamt och härligt än snabbt och eländigt.
Springandet är bra för mina blodsockerfall på kvällarna också. I stället för att käka mackor så tar jag en liten skön springrunda. Och jösses, vad mycket bättre jag mår av det.

Sedan, apropå bihåleinflammationer och andra motgångar, så tror jag att det är superviktigt att lyssna på kroppen. Både bihålor och trötta knän. Man ska jobba MED kroppen och inte mot den. Så tänker jag. Hur tänker ni andra?

1 kommentarSkriv en kommentar

  1. Tack för fint svar!

    Det är kul att följa dina framsteg som idrottskvinna.

    Nu är jag frisk! 🙂

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.