Söndergråten. När jag vaknade kunde jag knappt öppna ögonen. Och man ska ju vara ärlig, eller hur. Bjussa även på det som inte är så himla vackert och präktigt jämt.
Det var länge sedan jag grät så mycket.
Och varför?
För att jag missade träningen.
Eller rättare. Så här:
Jag har varit så himla duktig. Duktig duktig duktig. Och jag har lagt fram träningskläderna redan på morgonen, måndag och onsdag. Kollat och kollat igen att allt varit med. Pusslat med barnens hämtningar och lämningar och hänga-med-kompisar-hem och Gunnars han-hinner-aldrig-med-hälften-jobb.
För det här jag gjort för mig själv och jag har mått så init helsickes bra av det. Jag hade lovat mig själv att inte missa en enda gång. Come rain or come shine.
Och speciellt i går var jag så himla laddad.
Det var första gången jag inte var rädd. Jag kände mig bara som en frustande tjur som ville ut och springa i skogen, galoppera över hinder, stångas på ängen…
”Du måste vara hemma senast halv!”, sa jag till Gunnar. ”Absolut, absolut, absolut senast, så jag vet att jag hinner och slipper stressa.”
”Okej”, sa han. ”Då hämtar jag Elliot fem då?”
”Eh, jaa…”
Fem? Jättekonstigt. Vi har väl inte kunnat hämta honom fem någon måndag eller onsdag? En flyktig tanke, som inte fick landa i hjärnbalken. Men jaha. Fem. Bara du är hemma senast halv.
Han kom hem fem i halv och jag rusade iväg. Rapporterade bara att den ena ungen var lite kass i magen och hej nu sticker jag!
Lycklig på väg till bussen. Träffade en annan dagismamma och babblade på om min fantastiska NMT-träning.
Bytte buss vid Kungsträdgården, tyckte det var konstigt att träningskompisen Laura inte var där. Hon brukade väl aldrig vara sen?
Och ingen annan klev på på vägen upp mot Östermalms IP. Nehej.
Och på Östermalms IP var det också tomt. Inga NMT-are. Konstigt. Det brukar ju alltid vara någon där. Någon som inte heller hade kunnat hålla sig.
”Okej. Jag sätter mig väl här och äter ett äpple och surfar lite på iphonen så länge.”
18.36. Stod det med stora siffror. Men vänta nu. 18.36. Det måste vara något fel. Börjar vi inte 18? Tänka, tänka, tänka. MEN HUR KAN JAG VARA SEN?!
Först då trillar polletterna ner. Jag har tänkt en hel timme fel. Gunnar skulle ha varit hemma halv fem, inte halv sex. Helvetes jävla skit.
Fan fan fan.
Och inte kan jag springa ikapp dem i skogen, för jag vet inte var de är. Och omklädningsrummet är redan låst. Och jag blir så jäkla förtvivlat ledsen.
Detta jävla livspussel!
Jag gick och satte mig på busshållplatsen och bara grät och grät. Hela vägen hem på bussarna grät jag. I mina fjantiga träningskläder. Otillfredsställd.
Ingen endorfinstinn Hillevi i kväll, inte. Bara en misslyckad livspusslare med en stor gråt.
När jag kom hem kramade mina ungar mig medan jag fortsatte gråta.
”Tänk att man kan bli så ledsen för en missad träningstid”, hulkade jag mot sjuåringens hår.
Han nickade.
”Men då måste det väl vara en himla bra träning, eller hur?”
Han nickade igen. Och log.
Och nu ler jag lite igen, med mina igensvullna ögon. För Bruno, NMT-instruktören har sagt att jag får komma och träna på Zinken i kväll i stället. Basic-pass. Egentligen långt bortom mitt rookie-flås. Men det skiter jag i. JAG VILL HA MIN ENDORFINKICK! Sådeså.
4 kommentarer
Så retsamt! Vet ju hur det är, det skall förberedas och pusslas och så hinnas andas och pussas adjö och allt det där. Så lyckas du (och Gunnar) till och med ordna så att du inte ska känna dig stressad på vägen, utan bara njuta av att vara taggad!
Så snöpligt.
Däremot vad underbart på något sätt att du brinner för det där som verkar så galet hårt. Lycka till på nästa pass 🙂
Ja, visst är det underbart underligt. Aldrig i hela mitt liv att jag trodde att jag skulle gråta för en utebliven träning.
Men du har rätt, när det är något jag brinner för kan jag gå genom eld och vatten.
Och stortjuta, tydligen.
Tack för fina ord och pepp.
Åh!!! Jag känner igen mig, och jag känner MED dig…
Är själv så himla taggad och peppad nu när jag kommit igång med träning i höst. Efter att ha legat hela våren i svårt diskbråck (handikappad o smärtstillande i 2månader 🙁
Har bara gett mig fan på att det ska funka, lägger upp familjens veckoschema så att JAG ska få egentid = träning minst 2ggr/vecka.
De senaste 2gångerna har mannen kommit hem fem i halv, träningen börjar halv. Så iväg med andan i halsen!! Men jösses – den energin man får av träningen ! Kör hårt! /Madde
Vad härligt med en taggad medsyster. Heja dig!