Movitz vid en ny grav vid Väddö kyrka.
Han är galen i kyrkogårdar nu, Elliot.
För tjoade han till om loppis-skyltar, nu skriker han högst när vi kör förbi en kyrka:
”MAMMA EN KYRKOGÅRD!”
Gunnar tvärnitar. Även om det ösregnar. För tittas ska det, på gravar och stenar och vilka namn som står. Vi läser högtidligt: Svensson, Pettersson, Bergman…
”Pettson och Findus! Är han död?”
I helgen hade vi tur. Vi kom precis efter en riktigt begravning. Just när vi stod där i ösregnet under paraplyet kom de, hela begravningsföljet med kista och bärare och präst och kransar och allt.
Elliot höll på att svimma av upphetsning. Han ville veta allt.
”Ligger den som är död i kistan nu? Är det inte läskigt? Tänk om de tappar honom! Mamma, vad ska de göra av kistan? Gräva ner den? I jorden! Mamma, kan vi inte titta när de gräver ner den? Varför är de ledsna? Mamma, jag vill inte ligga i en kista när jag är död.”
Jag försökte förklara att själen har lämnat kroppen när de grävs ner. Att själen har flugit upp till himlen, eller vart de nu flyger.
”Mamma, när jag är död ska jag flyga över dagis!”
De tittade lite underligt på oss, begravningsföljet. Där vi stod i våra färglada livet-på-landet-kläder i ösregnet och såg så exalterade ut. Inte förrän vi skulle gå insåg jag varför de stirrat så på paraplyet.
Det var ett Spöket Laban paraply.
