Det är nära nu. Bara en vecka kvar. Hur klarar man sig resten av året utan På Spåret? Jag brukar leka att jag är ett tåg när jag går omkring med barnvagnen. På tio poäng: Vi går förbi en klassisk institution där allting har två ändar. (korvmojen). På åtta poäng: Här håller småfolket till och vill aldrig gå hem (lekplatsen).
Och så vidare.
Rätt snart lär sig barnen gissa rätt. För vi är alltid på väg till samma ställe: Vivo eller Dagis.
Och jag får slut på fantasifulla ledtrådar. Dessutom somnar deltagarna ofta på vägen. Det händer aldrig Oldsberg.
I år har jag nya favoriter i det riktiga På Spåret: Jessika Gedin, Zinat Pirzadeh och Hans Rosenfeldt. Heja, heja!
(Men jag är fortfarande lite sur för att jag inte har fått en egen nödbroms. Trots att det står på önskelistan varje år. Jag vill ha en egen nödbroms! Jag vill, jag vill, jag vill! Hör jultomten det? Eller har du blivit döv, gubbtjuv?)
1 kommentar
Jag tror minsann att jag längtar efter
På spåret mer än tomten. Förra veckan såg jag Björn Hellberg signera böcker på A6 (vårt stora köpcenter), jag blev så glad. Han undrade nog vad det var för byfåne som stod och tog-log åt honom med barnvagn och försöker förklara hans förträfflighet för en 4-åring. 4 åringen berättade sedan för pappa att: vi såg en ”dubbe” på stan och mamma blev fnissig.