Och här är min favorit i repris: Första året med barn och vinterkräk. På den tiden jag kallade mig ”modern” och skrev på supermamman.se.
Varsågoda:
Vinterkräksjuka
Det började med att modern fick ett sms: ”Ring när du kan. Puss.”
Modern kastade sig på luren.
”VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT!?”
”Det är ingen fara…”
Modern hörde ett ynkligt gnyende i bakgrunden.
”…men han har kräkts tre gånger på en halvtimme.”
Modern gjorde korstecknet. Arrgh! Åh nej! Vinterkräksjukan. Så som hon har tvättat händerna och nästan börjat göra som Linda Skugge och gå med vantar på inomhus. Men vad hjälper det mot den moderna vinterpesten?
”Jag kommer direkt!” sa modern och kastade sig på ett tunnelbanetåg.
När hon kom hem visade det sig att barnet var förbluffande piggt.
När han inte kräktes dansade han runt precis som vanligt och skrattade och stojade. Dag två hade han dessutom slutat kräkas.
”Men då kanske jag kunde smita iväg till jobbet en stund?” sa modern.
”Ja, gör du det, oss går det ingen nöd på.”
”Ni kanske kunde köpa något roligt till honom i dag att pyssla med?”
”Ja, det gör vi, vi åker till Åhléns och köper modellera!” sa fadern.
Nu var ju inte modellera den skojsigaste leksaken modern kom ihåg från sin egen barndom, men om fadern nu tyckte att modellera var roligt, så kanske det smittade av sig på barnet.
På eftermiddagen fick hon ett nytt sms: ”Nu är det min tur. Puss.”
Hon kastade sig återigen på ett tåg hem. Fadern var i betydligt värre skick än barnet hade varit dagen innan. Han varken dansade eller sjöng. Han var bara blek och hängig. Ganska snart förstod hon varför. Ty barnet kom springande med två gula stavar.
”Titt-taaaaaaa!” sa han.
Modern följde med honom och tittade. Det var en psykedelisk xylofon.
”Vad fin”, sa modern och tittade undrande på fadern.
”De hade ingen modellera”, muttrade fadern.
I samma ögonblick började barnet spela på xylofonen. Han slog på den som om han försökte få den genom golvet och det var nästan så han lyckades och herreduminskapare vad det lät!
Fadern gick ut på toaletten och kräktes lite till.
Barnet tittade stolt på sin modern.
”Vad duktig du är, älskling”, sa modern och tog en huvudvärkstablett. Nej, förresten, hon tittade på xylofonen, hon tog två. Det här skulle bli en lång dag.
Fadern gick och lade sig klockan sex. Modern försökte hålla barnet från att väcka pappa med xylofonen vid kudden. Klockan åtta somnade barnet i hennes famn, hennes lille hjälte. Det var knappt att hon hann få ner barnet i spjälsängen innan hon sjäv måste barrikadera sig på toaletten. Två timmar senare var hon övertygad om att det var ren hjärnsubstans som kom upp.
Klockan tre på natten lyckades hon äntligen somna, bara för att väckas klockan sex igen av, just det, xylofonen.
Fadern stod och svajade intill henne. Hon tittade på honom och på xylofonen och tillbaka på honom igen:
”Alltså allvarligt talat… hur fan tänkte du där?!”
Fadern tittade ner i golvet.
”De hade ju ingen modellera.”
”Men en xylofon?!?”
”Ja, jag vet…” sa fadern och gick ut på toaletten igen.
Tre dagar senare var de friska. Men xylofonen var kvar.
2 kommentarer
Mellan ropen på Ulrik kan du kolla in att jag gör en liten puff för dina Allas-krönikor! Krya på er!
http://omklimakteriehaxan.blogspot.com/2008/11/allas-klimakteriehxa.html
Kanske vinterkräket sprids så lätt för att man inte håller sig hemma när man smittar. Tänkte på det att det kanske inte var så smart att åka till Åhléns samma dag som barnet kräkts och det var pappans tur nästa dag.
Jag skriver inte för att vara elak, men ju fler som stannar hemma en extra dag desto färre smittas och den sammanlagda sjukfrånvaron minskar.