Målbild

Det blev ett fältsjukhus till slut här hemma. Efter tre sjukveckor är det näsan så knäna viker sig.
”Snart tror jag att jag börjar gråta”, sa jag.
”Man får glädjas åt de skärvor av hopp som finns”, sa Gunnar.
”Som vadå?”
”Att Elliot i alla fall verkar så frisk att han kan gå till dagis på måndag.”
Ja. Men nu är Lykkeliten febrig med ögoninfektion… och verkar det inte som om hon har lite ont när hon… kan det vara urinvägsinfektion?
Jag ringer sjukvårdsupplysningen.
”Om du misstänker det så måste du åka in till Astrid Lindgrens akut, säger de. Annars kan det gå upp i njurarna.”
En natt på Astrid Lindgren? Nej, inte det också. Det är nästan så tårarna kommer igen.
Jag lägger mig i det mörkaste sovrummet och lyssnar till hennes andning. Hur verkar hon? Vad misstänker jag egentligen?
Gunnar kommer in och ger mig en värmd bönpåse för min rygg som värker efter allt bärande på små barn.
”Man måste jobba med målbilder”, viskar jag. För att inte väcka Lykkeliten när hon nu äntligen verkar sova skönt.
”Va?”
”Målbilder. Man måste jobba med målbilder.”
Han tittar lite oförstående på mig i mörkret.
”Och jag tänker att när alla är friska, samtidigt, då ska vi beställa hem indisk mat. Chicken tikka masala!”
Gunnar blinkar lite i mörkret. Ser hans ögon inte lite piggare ut?
”Ja! Med nanbröd!”
Vi ler mot varandra i mörkret. Det var en bra målbild.
”Fan, nu blev jag hungrig!”, sa Gunnar.