För ett år sedan skrev jag en krönika i Metro. Om Alex Schulman och hans blogg:
”Nej, jag kommer inte att sakna Alex Schulmans personangrepp. Men det finns glimtar på hans blogg som var briljanta. Det var när han skrev korta, till synes helt omotiverade inlägg om sin saknad efter pappa, tv-profilen Allan Schulman, för övrigt en inte helt okomplicerad man, han heller.
Kanske är det det som allting till slut handlar om. Vårt behov av att bli bekräftade. Helst av pappa, i brist därpå av 200 000 blodtörstiga bloggläsare.Jag vet att jag låter som en gammal tant i freakfrisyr, Alex. Men slösa inte bort din begåvning på strunt. Jag är övertygad om att du skulle kunna gå längre än såväl din mamma och pappa som din morfar Sven Stolpe om du bara vågade blotta dig på riktigt och skriva en roman om förhållandet till din pappa. Vi är minst 200 000 som skulle jubla. Jag lovar.”
Nu ser jag att han har följt mitt råd. Det har blivit en bok om Alex och pappa Schulman.
Jag hoppas den är så bra som jag hoppas.
