Finns det något vackrare än att amma ett barn till sömns?
Hon ligger där, med näsan mot den mjölkvita huden och en knubbig liten hand på mitt bröst. Hennes mage och ben mot min mage, hennes fötter mot mitt lår. Vi är så nära att det nästan är som om vi fortfarande satt ihop. Som om vi andades samma luft, som om vi delade samma blodomlopp.
Hennes ögonfransar sprids som två solfjädrar över de runda kinderna. Hennes mun är bara aningens öppen och hennes fina läppar ser ut som ett rött hjärta. Och hennes andning är alldeles, alldeles lugn. Jag blundar och njuter. Det är så vackert att jag nästan går sönder.
Jag vill stanna tiden.
6 kommentarer
Jag har aldrig last en blogg med sa vackra beskrivningar av kanslorna man har for sin bebis! De dar stunderna som slar allt annat. Och aldrig att det blir det minsta klyschigt heller. Jag far tarar i ogonen varje gang jag tittar in hos dig.
Du skriver så vackert om dina barn! Kärleken till dem bara flödar. Jag är ingen stor bloggfan, men din kan jag bara inte missa. Om jag hade skrivandets gåva så är det precis så jag skulle beskriva min kärlek till mina pojkar. Det bästa som finns på jorden.
Jag hamnar direkt tillbaka till mina egna spädbarns- och amningsperioder,varje gång jag läser dina vackra små inlägg.Lyckan blir så oändligt påtaglig när jag leende minns hur det var, och glädjen sprider sig i kroppen.
kram
Åhhhh….jag blir så rörd att tårarana bara kommer, där har du meningen med livet…i det lilla så ser du det stora. Det är så ljuvligt och den känslan glömmer man aldrig.
Mmmmmm.
Så där är det. Njut, det försvinner så fort!
Vad vackert!! Ammade precis min lilla dotter till sömns, hon ligger just nu i sängen bakom mig o sover.Visst är det synd att man inte kan stoppa tiden, men eftersom det inte går så får man försöka skaffa fler barn så att man får göra om det igen o igen. Lika fantastiskt varje gång!