Kan det bli vackrare?

Finns det något vackrare än att amma ett barn till sömns?
Hon ligger där, med näsan mot den mjölkvita huden och en knubbig liten hand på mitt bröst. Hennes mage och ben mot min mage, hennes fötter mot mitt lår. Vi är så nära att det nästan är som om vi fortfarande satt ihop. Som om vi andades samma luft, som om vi delade samma blodomlopp.
Hennes ögonfransar sprids som två solfjädrar över de runda kinderna. Hennes mun är bara aningens öppen och hennes fina läppar ser ut som ett rött hjärta. Och hennes andning är alldeles, alldeles lugn. Jag blundar och njuter. Det är så vackert att jag nästan går sönder.
Jag vill stanna tiden.

6 kommentarer Skriv en kommentar