Hemma från frukostföredrag

I dag har jag varit och haft ett frukostföredrag på Spånga Blå band. I mysiga lokaler, med hembakt bröd och med trevlig personal lyckas de göra sina lokaler till en liten skön oas i Spånga.
Som vanligt blev det både skratt och en del tårar. Och kramar.
”Du gav mig kärlek”, sa en man i femtioårsåldern.
Sådant kan göra mig alldeles knäsvag.
Det är alltid lika trevligt att möta sina läsare och se dem i ögonen.
Även om jag nästan alltid får lite ont i magen inför varje gång jag ska hålla föredrag. Jag vet inte varför. Men jag är inte ensam. Tydligen har undersökningar visat att på svenskarnas tio-i-topp-lista över läskiga grejer så ligger det här med att tala inför publik på plats nummer ett. Till och med före ”Att dö”.
Fast där måste jag säga att jag tycker att det verkar mycket läskigare att dö!
Och när jag väl står där och ska tala så är det bara trevligt. Alla är så himla gulliga. Till och med de mest härjade kåkfarare med tatueringar över hela kroppen har kommit fram med tårar i ögonen och velat kramas efteråt. För vi har ju så mycket gemensamt, vi människor. Alla bär på sin historia.
Kram på er allihop, kära läsare! Ni är fantastiska. På riktigt.

Det går inte att kommentera längre.