Katerina Janouch har en viktig krönika i Expressen i dag. Om hur det är att vara anhörig till en alkoholist:
”Så skämmigt. Så fult. Så ensamt. Så är det att vara anhörig till en alkoholist. Eller till en narkoman, till en sexmissbrukare, till en spelberoende. Vi är många, många, flera miljoner, och ändå är vi så osynliga. Varför? Vad är det som gör att vi slår ner blicken och försäkrar vår omgivning ”allt är bara bra, inga problem, det är lugnt.””
