Hon har en så stark, fin nacke. Lykkeliten lyfter nyfiket på huvudet för att se sig om i världen. Lyfter huvudet från trygghetens bröst. Vad var det för ljud? Vem var det som skrattade? Åh, det där lät roligt, får jag också vara med?
Hennes ögon lyser av förväntan. För henne är världen redan ett äventyr och hon är ivrig att lyfta, att ge sig iväg. Som en flaxande liten fågelunge.
Men huvudet är fortfarande tungt. Än håller huvudet henne kvar vid mitt bröst. Efter en stund måste hon vila. Hon tittar mig i ögonen. Förundrad. Som en öppen fråga. Hur stor är den här världen egentligen?
Jag ler och sjunger mjukt mot hennes hjässa.
”Världen är så stor så stor, Lykke Lykke liten. Större än du nånsin tror. Lykke Lykke liten.”
