Hon är sig lik

I går såg jag ett vitt, perforerat band på gata. Jag fick en flashback till förlossningssalen, och det vita lilla plastbandet vi fick, för att visa att just vi två hörde ihop.
Jag tänkte på hennes första ögonblick, när hon låg där vid mina knän och tittade lite blygt i ögonvrån och formade sitt fina ”oj!”
När jag tittade ner i vagnen insåg jag att hon har exakt samma minspel, samma avvaktande, lite blyga sätt fortfarande. Bara lite rundare kinder.
Och jag förundras återigen över att barn kan komma ut så färdiga.

Det går inte att kommentera längre.