Åh, hon sover! Vad skönt.
Jag vet inte om det är farmor eller det faktum att svärmor är här, som kastar omkull alla rutiner. Men min lilla nöjda dotter vill plötsligt äta en gång i halvtimmen och bara bäras hela tiden. Hade vi inte haft baby björnen (vem uppfann den, det måste ha varit en kvinna!) så hade vi varit rent olyckliga.
Vi gick ut en liten sväng, hela familjen, för att leka på en fin lekplats. Men det tog bara fem meter innan lillflickan protesterade. Hej, baby björn. Och efter en viss klättring i bergen runt omkring, så var det dags att gå till nästa lekplats. Jag prövade att lägga ner mitt lilla knyte i vagnen. Det gick bra – i tio meter. Hej baby björn.
Men nu funkade inte det heller. Hej parkbänk. Vi fick tanka igen. Och kräkas. Och skrikas. Och tankas lite till. (Helt ologiskt, men det är det enda som funkar.)
Sedan ville hon ligga i vagnen. Men då gick jag hem. Det får vara någon måtta på hur mycket man orkar.
Och nu sover hon i insatsen. (Vilket ord, egentligen. Vem kom på det, det måste ha varit en man.) Lilla älsklingen. Hoppas hon får sova en bra stund. För lilla magens skull.
1 kommentar
Hej Hillevi! Vilken fin blogg du har, det känns alltid lika uppfriskande att läsa dina texter om familjen. Jag har också fått mitt tredje barn ganska nyligt och känner igen mig i nästan allt du skriver. Precis som Lykke vill mitt hjärtegull gärna bli buren. Mitt bästa trebarnstips till dig är: om hon vill bli fortsatt buren, köp en sjal! Jag har burit de två tidigare i Babybjörn och jag lovar dig att upplevelsen, närheten och känslan är 1000 gånger bättre när man bär knytet i en mysig sjal. För att inte tala om hur glada axlarna blir… Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle skriva detta, men jag har kapitulerat – sjal rules! Undrar vem som kom på dess förträfflighet, det måste ha varit en kvinna…