Jag menar, de som har sina småbarn, två-tre år, på dagis mellan 07-18?
Det är ju för bövelen 11 timmar! Elva timmar om dagen på ett stimmigt full-rulle-ställe.
En liten tvååring.
Jesus, inte ens jag skulle orka att jobba 11 timmar i sträck någonstans. Inte utan att bli grinig och gravt överviktig. (Det hade gått åt en himla massa choklad för att få upp blodsockret, och piggna till en aning i alla fall).
Som småbarnsförälder har man rätt att gå ner i tid.
Det är en rättighet som finns där för barnens skull.
Varför tar man inte den rätten?
Och kom nu inte dragandes med att ”jamen, vi är egna företagare” eller ”han är ju chef”. För jag är banne mig egen företagare och jag vet att om det är någon gång man kan bestämma över sin egen tid, så är det när man själv äger företaget.
Och en bra chef är ett bra föredöme.
Ensamma mammor då?
Jo, men då säger jag ändå att det måste finnas en bättre lösning. Det måste gå att bygga upp ett nätverk med kompisar eller släktingar som hjälper till så barnen slipper så långa dagar på dagis.
Så jag blir bara helt ställd när jag hör talas om det här. Varenda gång. Jag vill liksom ruska om föräldrarna (som ju oftast är två) och bara säga Hur fanken tänker ni!? Tänker ni över huvud taget?! Men det gör man ju inte.
Man bloggar i stället…
4 kommentarer
Är det inte ganska ovanligt ändå med barn som går så långa dagar? De få gånger jag hämtat barnen klockan fem, har de varit sist kvar på hela förskolan!
Något jag annars häpnar över är dessa förskolor (förmodligen privata) som stänger kl 16.00. Om man inte kan hämta då, hur gär man? Jo, då har man en barnflicka (!) som hämtar, tar med barnen hem och är med dem tills någon förälder kommer hem (lagom tills barnen går och lägger isg, antar jag). Så ser tydligen livet också ut för en hel del barn. Arbetskamrater till min man har berättat att det är så de löser det s k ”livspusslet” (ett av mina absoluta hatuttryck!).
07.00 till 18.00 är en orimligt lång dag, det håller jag med om. Hoppas innerligt att det är en liten skara barn som verkligen går så långa dagar.
Snälla Hillevi. Du undrar varför folk inte bygger upp ett nätverk av kompisar och släktingar som skulle hjälpa till med barnpassningen. På helt allvar? Med din egen erfarenhet i bagaget?
Varför kom inte dina kompisar och släktingar på din födelsedagsfest förresten?
Det låter som om du trodde att folk är dumma som inte inser sitt eget och barnens bästa. Men sanningen är väl snarare den att folk – i likhet med dig själv – saknar släktingar och goda vänner som ställer upp i vått och torrt. Själv har jag aldrig haft någon överhuvudtaget. Jag har helt enkelt fått lita på mig själv. Knepigt när man är sjuk. Och knepigt när mannen hade ett jobb där han reste mycket. Men det fick gå. Det fanns ju inget annat alternativ.
Mina barn har sluppit långa dagar på förskolan, men vetefan hur det skulle ha gått om jag hade varit ensamstående.
Varför ger du dig inte på sådana som Maria Borelius istället? Som HADE alla möjligheter att gosa med sina ungar hur mycket hon ville, men valde ändå att låta filippinskan göra det jobbet åt henne? Istället skrev hon informativa böcker åt oss mindre vetande om hur viktigt det är för barn att vistas i förmiddagssolen och hur viktigt hembakat bröd är för ungarna. Förutsatt då att filippinskan är duktig på att baka..
Hej Hillevi, ska delge dig våra tankar. Nu är förvisso våra barn något äldre (5 och 6 år) men situationen var också aktuell för ett par år sedan, när minstingen var runt 3 år.
Våra barn gick/går tre dagar i veckan på dagis ungefär mellan klockan 7 och 18. Detta beror på att vi av delvis ekonomiska orsaker måste bo på två timmars pendlingsavstånd tur och retur ifrån dagis och vara borta på heltid för att dra in tillräckligt med pengar (vi snackar 7000 kr per person så vi är inga karriärnissar).
Vi har dock turen att ha ett dagis där de andra barnen hämtas av farföräldrar kring 15.oo så våra barn är relativt ensamma med fröken fram till klockan 18.00 och då de var små sov de middag på dagis i 2-3 timmar per dag så den tiden gick ju bort s a s och de varvade ner.
Eftersom vi bor i världens minsta håla (tippar att det bor ungefär lika många personer här som det gör i ett medelstort hyreshus) kryllar det inte direkt av personer som är beredda på att ställa upp som ”socialt nätverk” för oss ”utbölingar”, sådant där tar ju också tid att bygga upp och som jag skrev fungerar det här med dagis utmärkt för oss.
Våra barn är väldigt harmomoniska enligt fröknarna och vi har delvis valt att bo här trots pendling eftersom det trots allt känns som en hälsosam miljö för barnen, både kroppsligt och själsligt.
Du må tro att jag vänt och vridit på det här, men att bo i stan hade inneburit en ekonomisk stress som jag tror hade varit skadligare för våra barn än att vara på dagis två timmar längre per dag. Jag överväger den eventuella nackdelen med att eftersträva det som låter så klychigt, men som jag tror är sant dvs ”kvalitetstid” med barnen.
Vad är det som säger att alla (oftast) mammor som hämtar sina barn klockan 15.oo inte lägger ett par extra timar på hushållsarbete t ex? Jag tror att långt ifrån alla mammor ägnar tiden efter dagis åt att verkligen se sina barn och vara närvarande med dem. Men allt sådant där som hör till hushåll etc kan vi med gott samvete strunta i, alla tid som finns då vi är hemma går till:
1. barnen (att prata, skratta, mysa, lära mm) och
2. oss själva! ( slapp egentid)
Sedan är våra barn hemma med oss hela somrarna i gengäld ( 3 månader) och har varit det sedan starten. Så man kanske kan säga att jag är den dåliga föräldern och den bra föräldern personifierad i ett, den dåliga på vinterhalvåret och den bra på sommaren 😉
Må så gott Hillevi och lycka till med bebisen!
Är singelmamma och egenföretagare. Detta pga att få MER tid med min son, som eg företagare väljer jag mitt jobb och hur mycket tid jag vill lägga ner och vilka tider jag vill arbeta, allt för att prioritera småbarns tiden med min son.
Så nog kan man själv välja…