I USA är det tydligen vanligt att nyförlösta mammor får krystgåvor av sina män efter förlossningen. Typ ett par diamantörhängen.
”Det var den perfekta presenten för att få en sliten, trött förstagångsmamma att känna sig glamouröst, sager Jena Slosberg till The New York Times. Jag undrar vad det blir för belöning nästa gång jag har 17 timmars förlossning.”
Eh.
För det första är bästa krytgåvan jag någonsin har fått är mina vackra barn.
För det andra kan inte ens ett par diamantörhängen få en till att bli glamorös efter en förlossning.
För det tredje undrar jag vad de ska få som kejsarsnitt. Ingenting?
För det tredje tar jag hundra gånger hellre en man som är föräldraledig i tretton månader – än ett par sketna diamantörhängen. I jämförelse är ett lättköpt smycka blaha blaha.
Jag hoppas verkligen att inte det här fjanteriet sprider sig hit.
7 kommentarer
Men det har det väl redan gjort i väldigt många år? Vare sig man kallar det krystgåva eller annan valfri gåva till en nyförlöst mamma… men ja, jag håller med dig.
Varför skulle det ena utesluta det andra? Eller menar du att en man som köper en ”krystgåva” till sin hustru inte kan vara föräldraledig?
Jag kan avslöja att det här fjanteriet har varit i Sverige längre än du tror. Åtminstone för 20 år sedan fick jag min första ”krystgåva”. Jag undrar hur du förhåller dig till morgongåvan? Fjanteri – eller en gammal svensk tradition?
”De senaste 200 åren har morgongåvan oftast bestått av ett smycke som bärs på kvinnans hals. Idag består morgongåvan oftast av ett hängsmycke med diamanter och färgstenar eller ett pärlband med odlade pärlor. Det kan även vara en ring att bära på höger hands ringfinger eller lillfinger.”
Jag håller helt med bloggförfattaren, det känns bara som ännu ett sätt för de amerikanska männen att rättfärdiga sin frånvaro under de första åren. Diamanter? Ta ut lite pappaledighet istället.
Hillevi, för en gångs skull håller jag inte med dig ;)!
Jag förstår din vinkling, men tror i de flesta fall (åtminstone i Sverige) att det inte är fullt så ytligt som att den ”blivande frånvarande fadern” ger sin hustru diamantörhängen som en symbol utan verkligt innehåll.
De tre gånger jag fött barn har jag efteråt fått en gåva av min man. Symbolvärdet i gåvan är större än gåvans egna värde – så klart! Oavsett om man blir snittat eller krystar, om förlossningen tar 45 minuter eller 3 dygn, så är det en fantastisk prestation att ha burit ett barn, och att få ett smycke som en sorts ”tack” från sim man har i vart fall jag enbart kännt mig positivt inställd till.
Du har för övrigt ett mycket vackert namn. Vår dotter som fytller 4 i juni heter också Hillevi. Lycka till med bebisen; jag väntar själv fjärde barnet i april.
Hälsningar,
Annika
Det är bara ett konstigt namn tycker jag Annars har nog alla min kompisar fått något på bb- så här är det redan en trend.)
Gåvor vill jag ge spontant när det känns rätt och inte för att den amerikanska detaljhandeln har hittat på ännu en fånig dag för att få män att öppna plånboken för sin kvinna. Sverige kopierar förstås som vanligt…
Egentligen är det något smått sexistiskt och ojämlikt med alla dessa idéer där han köper henne, som inte riktigt passar in i det svenska samhället. Han betalar för hennes middag och bio och kanske även en resa. Han köper en diamantring (”rock”) vars storlek hon kan jämföra med sina väninnors. Han t.o.m. förväntas betala hennes räkningar som betalning för sex (”Destiny’s Child: Bills, bills, bills”).
I rap-musiken är han ”pimp” vars uppgift är att betala för att få sex och hon är ”ho” eller ”bitch” vars uppgift är att genom att locka med sin kropp suga ut så mycket pengar, smycken och lyx som möjligt från honom. Rap-musik är visserligen en konstart som genom överdrifter driver sådant här till sin spets, men det är ändå i grund och botten en viss reflektion av hur delar av det amerikanska samhället fungerar (och i viss utsträckning alla världens kulturer).
Nu handlar detta visserligen om att föda barn och har inget med amerikansk populärmusik att göra, och visst, jag har medvetet överdrivit, men jösses, kom igen. Kan inte jag själv få komma på mina egna idéer om hur jag ska tacka eller muntra upp min kvinna efter persen med graviditet och födsel? Ytterligare kommersiell exploatering av något så allvarligt, stort och fint som barnafödsel ger mig bara en klump i halsen.
Riktiga gåvor kommer av stundens ingivelse och hjärtats glädje eller tacksamhet – inte av vilken dag det är i almanackan eller pga. att det förväntas.
Sedan dröjer det inte länge förrän det shoppas loss så det står härliga till och det bortskämda och nuförtiden sittvagnsdragna barnet som inte blivit van att gå för egen maskin och som därför lider av övervikt, hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter, aggressivitet och kanske sömnproblem efter några år knappt får plats i sitt eget rum bland alla mer eller mindre meningslösa leksaker… Allt medan föräldrarna klagar på att det är dyrt att ha barn och undrar vad det är för fel på ungen…
När min ”lillebror” föddes i början på 60-talet så fick min mamma en krokodilhandväska och ett pärlhalsband så detta med ”krystgåvor” är absolut inget nytt!! Men det kallades inte så på den tiden utan det var en belöning för att bebin var en pojke!!!