I dag går Linna Johansson till attack mot Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.
Hon vill att boken blir årets julklapp – så vi kan fortsätta diskutera den.
”Jag ska förklara. Linderborg talar om en svårt patriarkal miljö. Av sin pappa lär hon sig att dela in kvinnor i ”kärringar, jävla kärringar och jävla bra kärringar”: ”Hela min barndom satt vi och delade in folk vi kände och folk vi såg på tv efter dessa kategorier”.”
Jag har lyssnat på boken och tycker mycket om den. Men. Det finns mycket som jag också funderat över – varför har ingen upprörts av det här? Och det här? Varför har ingen ifrågasatt det här?
Linna gör just det:
”Det här kort sagt en mycket omodern bok. Poserande och löjlig som bäst, plump, misogyn och dum som värst. Tycker Linderborg att hon med sin arbetarklassbakgrund äger en särskild rätt att göra så? Jag misstänker det. Och jag misstänker att kritikerna också tycker det.
Att den rev ned sådana applåder oroar mig. Är det verkligen så här ni vill ta till er världen, som en plats bebodd av pattar och muskulösa män, och där det är fullkomligt självklart att vi måste få veta att den italienska morbrorn är ”täckt av svart lockigt
kroppshår”? Det verkar inte bättre. Som sagt, jag vill att vi fortsätter prata om den.”
Ja, gör det. Köp boken – och fortsätt diskutera. Det tror jag inte Åsa Linderborg har något PMot.
2 kommentarer
Tröttsamt. Hon beskrev sin uppväxt och hur det var. Det är inte en påhittad historia.
Fattar inte poängen i hennes resonemang.
Har snart läst ut ”Kärleksbarnet” och den är fantastisk. Jag vill tacka för den underbara boken.
Innan läste jag ”Mig äger ingen” och det var en bra bok. Tänkte att det är nog såhär man skriver om man drillar sig på skrivarskola och siktar på bra recensioner och pris. Och förstås har en stor talang och intressant historia. Funderade lite på att ha den som skrivskola och slags facit för mitt eget skrivande.
Så började jag på ”kärleksbarnet” och efter tio sidor vill jag bara skrika: DETTA ÄR JU DEN LYSANDE BARNDOMSSKILDRINGEN! HALLÅ ALLA PRISUTDELARE?!!! Det finns så många paralleller, även till ”Svinalängorna” men det är ”kärleksbarnet” som träffar rätt i magen och hjärtat och själen. Den är riktigt modigt självutlämnande på det viset som hjälper en läsare. De andra är tillrättalagda, bra, men inte i närheten. Särskilt inte Linderborg. Jag tror mig förstå Linna ganska exakt vad gäller hennes invändningar, fast jag har inte läst hela hennes text/er.
1- Kärleksbarnet, Klart, överlägset, slår de andra med… vad nu som inte är en klyscha… Är mycket, mycket långt före i det viktigaste: Förmedla känsla och en mycket bra och uttömmande och upplyftande historia.
2- Svinalängorna
3- Mig äger ingen