Dagens finaste brev

I dag fick jag ett brev från en kär gammal vän.
Hon är med i Kärleksbarnet, under pseudonymen Nelly.
Och hon, i sin tur, hade fått ett mail från en kompis, som hon vidarebefordrade till mig:

Hej ”Nelly”!
Nu har jag läst boken. Så bra den är, berör så djupt. För mig, som också har vuxit upp i en dysfunktionell familj (ej alkisar utan helt enkel fullständigt inkompetenta föräldrar) är denna boken en bekräftelse på att även vi, trasiga människor, kan lappas ihop, bryta gamla mönster och få det rätt bra. Det är ett hårt arbete men det går. ”Lasten” eller ”svarta hålet” finns där alltid latent, tror jag, men det är lättare att hantera livet när man har förstått vad som hände och därmed blivit befriad från skulden. Hillevi har lyckats att visa denna processen, vägen till friheten, i sin bok. Hon har gjort det på ett mycket intelligent sätt, med fantastisk distans men också med känsla – en svår balans, kan jag tänka mig. Vet inte hur de ”normala-hela” läsare upplever boken. Orkar de känna efter? Den är nog oerhört informativ för de men kanske också skrämmande. Jag -”trasig” läsare – blir stärkt av denna boken i ”det var inte mitt fel” känslan och ”jag klarade det så bra trots allt” känslan ..och det gjorde Hillevi också. Tackar Hillevi för denna boken. Krama henne varmt från mig. Hälsn B.”

Tack själv snälla du. Jag blev så glad när jag läste det att jag blev alldeles tårögd. Det finns så många vackra kloka människor därute. Så många maskrosbarn. Ni är fantastiska.

Det går inte att kommentera längre.