Anna om pampersgenen

Intressant, det där (Jag läste inte Larssons krönika, utan bara din kommentar)! Jag går stenhårt in för att aldrig kommentera när lilltjejen har fått orange och lila kläder på sig eller att det inte serveras grönsaker till lunchen om inte jag lagar den. Jag tycker verkligen att jag ytterst sällan lägger mig i min mans sätt att ta hand om barnen, men ÄNDÅ gnager följande i mig: Han badar dem aldrig utan att jag påminner om att det nog snart var en vecka sen, när han väl badar dem så glömmer han oftast att tvätta deras hår, han har aldrig klippt deras naglar och skulle aldrig komma på att det behövs, han har ingen aning om ifall alla deras jackor ligger i tvätten och följaktligen behöver tvättas eller vilken storlek de har, han kommer aldrig ihåg vilka tider den yngsta äter, han glömmer alltid hennes vitaminer, han skulle aldrig komma på att klippa deras hår, han tvättar aldrig deras händer och ansikte och skulle glatt låta dem gå bruna i fejset i en vecka, han glömmer oftast att borsta deras tänder och tycker att det är okej att äta godis alla dagar i veckan… Och ibland jag blir riktigt förbannad över att huvudansvaret ständigt ligger på mig, och skäller på honom och frågar hur fan det skulle bli om jag dog! Barnen skulle bli feta, ha hål i varenda tand, ha skitigt hår och naglar ner till knäna, och gå i för trånga skor och för små kläder! Och säg nu inte att jag ”måste släppa taget”, för jag monopoliserar faktiskt inte mina barn. Och så det andra jag alltid får höra: ”Låt honom ta hand om barnen på sitt sätt, lite skit gör ingenting, huvudsaken är att de har roligt och älskar varann” – och det gör de verkligen! Och jag är så klart jätteglad och tacksam för det! Men det är inte så himla lätt att bara ”go with the flow”! Vi kvinnor tar hand om våra barn på ett mycket mer strukturerat sätt, det är tydligare rutiner, bättre mat och mer hygien! Och kom inte och säg annat än att barn också mår bra av det. Och jag är dessutom rolig och kramig och allt det där som deras far alltid är.
Men jag blir galen på att min man åker snålskjuts och kan luta sig tillbaka och veta att jag ser till att naglarna klipps på alla tre barnen varenda jävla vecka. Jag vill INTE vara den där tjatkärringen som måste arbetsleda honom för att den enklaste hygien ska bli skött! Gener hit eller dit, jag har mycket högre krav på hur mina barn ska skötas för att vara välmående!
(Det framgår nog inte riktigt att min man alltså tar ungefär halva ansvaret för våra barn – d.v.s. han lämnar och hämtar på dagis, byter blöjor, fixar middagen, nattar dem de flesta kvällar, umgås och leker och gosar – det är bara det att jag har HUVUDANSVARET. Han byter blöjorna, men jag måste se till att de finns hemma etc.)