Anna om pampersgenen

Anna Larsson har en bra krönika i Svenskan i dag. Om pappor. Och mammor. Och den där mytomspunna pampersgenen:

”Själv är jag övertygad om att pappor är precis lika bra på att ta hand om barn som mammor. Det finns ingen pampersgen som gör kvinnor mer naturligt fallna för att byta blöjor (jag svimmade första gången jag skulle göra det). Men många uppträder som om så var fallet: ”Älskling, får jag känna på vällingen? Oj, den är alldeles för varm!”, ”Ta det lugnt, hon tycker inte om att gunga så högt”, ”Intressant färgkombination, rött och lila, tycker du verkligen att det passar ihop?”. Och sedan undrar de varför mannen inte ”hjälper till” mer med barnen.”

Jag gör ju precis sådär också. Någon slags självhävdelsebehov, säkert. Jag tycker alltid att lillebror får på sig för varma/för tunna/eller bara jättefel byxor. Jag går ständigt runt och dubbelkollar allting. Har han fått någon mat i sig? När fick han en blöja senast och är inte den där tröjan lite för tunn?
Och detta trots att just lillebror är pappas pojke och det finns ett alldeles speciellt band mellan dem. Det kanske är just därför, förresten.

2 kommentarer Skriv en kommentar