Vad är det med ungar och batterier? De kan snurra tre varv runt sin egen axel och samtidigt fråga hundrasjuttio gånger i minuten:
”Mammamammamammamammamamma harvinågrabatterier mammamammamammamamma batterierharvinågrabatterier mammamammamamma harvinågrabatterier mammamammamamma?”
Inte minst när man försöker ha en vuxen konversation med någon annan över fyra år.
”Mammamammamamma harvinågrabatterierjagbehöverbatterier detfinnsingabatterierdenfunkarinte mammamammamamma…”
Det tar liksom aldrig slut. Det är som om det vore världskrig. Avbryt allting annat. Kasta allt du har för händerna. Batterierna är slut.
Och det går inte att prata förstånd med dem heller, barnen. Om att gå och fråga pappa eller något annat pedagogiskt.
Så det är bara att kapitulera. Inför batterikatastrofen står sig allting annat slätt.
Det är en himla tur att man kan bunkra upp tvåhundra batterier på ikea. När man ändå måste köpa värmeljus…
3 kommentarer
”Pappaaaa? Var finns en saaaax?” eller ”Pappaaaa? Har vi teeejp?”
Batteriproblemet har jag löst med ett alexanderhugg: Köpte typ 50 uppladdningsbara batterier och två laddare. Laddade batterier läggs i en glasburk, tomma i en annan.
Hej!
Har precis hittat till din blogg. Jättekul att läsa!
/Malin
mammapappabarn.wordpress.com
Hej Hillevi!
Det finns kändisar jag är glad att jag inte känner och det finns kändisar jag sörjer att jag inte känner. Du är en av de sistnämnda. Dina blogginlägg är ömsom kloka och eftertänksamma och ömsom upplyftande och roliga. Det ger alltid något att läsa dem.
Att läsa din bok ”Kärleksbarnet” var också något alldeles speciellt.
Min allra bästa väninna T har haft en uppväxt lik din och många är de timmar vi pratat, gråtit och ältat om detta men även lett åt det. Hennes mamma lever och har fortfarande perioder när alkoholen och hennes dåliga psykiska mående tar över helt.
Jag tipsade T om din bok och för henne blev den en bekräftelse på att mycket av det hon känt och känner var och är ok, för det finns fler som haft och har det så här. En bekräftelse som inte går att få hos vänner eller i terapi tror jag. Bl a fastnade T för illustrationen om hur en träff med mamma blir som att trycka på en fjärrkontroll och trots att hon kan känna sig hel och stark innan så går plötsligt det gamla ”videobandet” och känslorna igång. Detta gav också mig en större insikt om varför denna góa, fina och kloka tjej plötsligt inte funkar ”normalt” när mamma kommer med i bilden.
Jag vet att du är glad och stolt över din bok och med all rätta.
Jag är glad och stolt över att du vill dela din berättelse med oss okända och att jag är en av dem. Så även om jag inte känner dig personligen, kan ta en fika med dig, ha en tjejträff med dig eller slappa i soffhörnan och diskutera livet, så är jag glad att du bjöd in och att jag tog PMot. Du har lämnat ett tydligt avtryck hos mig! Tack!
Kram
Maria