Syskonkris

Storebror fick vara hemma från dagis ett tag. För att fröknarna tyckte att han var lite låg.
”Han behöver kanske vara hemma lite med mamma och bebisen”.
För det första hette bebisen Movitz.
För det andra fattade modern inte att det alltid var mammorna som skulle skuldbeläggas. Som om de inte hade nog med att försöka fungera trots svår sömnbrist, förkylningar som aldrig går över, blåsor i munnen, heltidsjobb som tvåbarnsmor – plus ett vanligt halvtidsjobb.
Varför nämns aldrig papporna i sammanhanget? Skulle storebror inte må bra av att vara hemma med pappa?
Men frånsett det så hade modern fullt förtroende för hans underbara dagisfröknar. Modern funderade allvarligt på att adoptera dem.
Men hon undrade lite vad som hände i storebrors huvud just nu.
”Han är snart tre år och pratar inte annat än bilar och tåg, typ, inte om känslor över huvud taget. Men han kramas mycket just nu. Han har alltid varit en tänkare, lite inåtvänd. Kommer när han själv är redo. Oerhört stark integritet. Man får gissa mycket”, suckade hon när hon skulle försöka förklara för Sebastians mamma.
”Kanske är det bara en ny anpassningsfas… att han vill vara hemma och kolla in familjen, se vilken som blir hans nya roll”, fortsatte hon, mest för sig själv.
”Äsch, det där är bara en klassisk syskonkris. Håll bara ut och tänk att det går över.” sa Sebastians mamma och trollade bort disk efter fem personer.
Hon rotade lite i en låda och hittade ett kort på sina barn.
”Titta hör, kolla in Sebastians ögon”, sa hon.
Det var taget när han precis hade blivit storebror.
Modern tittade.
”Oj”, sa hon, för ledsnare ögon hade hon aldrig sett på ett barn.
”Han trillade hela tiden och gjorde sig illa med flit. Mitt hjärta höll på att brista. Men jag visste ju att de måste hitta ett eget sätt att förhålla sig till varandra, utan att jag lade mig i för mycket.”
Modern tittade ännu mer på Sebastian. Stackars barn. Och stackars storebror.
”Men det går över. Jag lovar, det går över”, sa Sebastians mamma och klappade modern på handen.
Hon öppnade frysen, drog ut en plastpåse med hembakta kanelbullar och värmde dem i micron. Pling! Det doftade ljuvligt.
”Vi gick ju till och med till en psykolog och hon sa att det bästa var att ge storebror mer egentid. I hans egna domäner, barnkammaren, alltså.”
Modern nickade. Jaså det var därför han ville vara i barnrummet hela tiden. Tänk vad lite de begrep. Varför fick man inte gå en syskonkurs på bvc? Alla trodde visst att allt bara skulle gå av sig själv efter första barnet.
”…och vet du, snart kommer de att älska varandra som sjutton och om femton år kommer det vara de två mot er.”
Modern skrattade lite och satte några kanelbullesmulor i halsen. Jodå. Så skulle det säkert bli. Redan nu var ju storebror framme och smyglekte med lillebror när han trodde att hon inte såg.
Och det såg väldigt väldigt kärleksfullt ut.