Krönikor från Allas
Sen 2007 är jag fast krönikor i tidningen Allas. Här hittar du alla krönikor, den senaste finns alltid överst. Har du ett uppslag till ett ämne som du tycker att jag borde ta upp? Hör av dig!
(Krönika i Allas Veckotidning, publicerad i september 2009)
Svenska folket renoverar för 85 miljoner i sommar – kvinnor planerar, män genomför, enligt en undersökning från SBAB.
”Många säger att de har renoverat sönder sina äktenskap. Hur undviker man den fällan?” undrar Rebecka i Stockholm.
Själva arbetet kan man inte undvika. Åtminstone om man har hus. Alltid är det någonting som går sönder. Hus är något levande. Man måste ta hand om det. Det blir äldre och skröpligare, allt eftersom. Precis som en människa.
Det här med att så många tror att man blir lyckligare av ett nytt kök har jag skrivit om förr. För är det något man blir olycklig av så är det att stå utan ett fungerande kök. Bara det här med att tvingas diska på toaletten ett halvår är ingen hit. Om man ens ha rinnande vatten.
När Gunnar och jag tittade på sommarhus satte vi därför upp vissa regler:
1. Det får inte behövas några större renoveringar. För det fixar vi inte.
2. Vi ska inte dra oss för att ta in hjälp. Har man tre barn så har man fullt upp med dem. Det finns folk som kan det här med renoverande och byggande. Vi tillhör inte det gänget.
Vi drabbas av höjdskräck när vi ska måla vindskivorna på friggeboden.
3. Om vi nödvändigtvis ska fixa något så ska vi hjälpas åt.
I de flesta familjer är det männen som bygger och kvinnan som tar hand om barnen. Och sedan får hon tokspel när mannen inte håller tidsplanen, för hon orkar inte ha ansvar för tre vilda barn på en byggarbetsplats en enda dag till.
I vår familj är det visserligen jag som planerar. Men sedan är det också oftast jag som drar på mig målarbrallorna och sätter igång. Först var jag rädd för att göra fel, men en granne på ön sa att ”Herregud, vad är det värsta som kan hända? Att färgen flagnar? Då kan man bara göra om.”
När vi byggde en lekstuga var jag byggarbas för hela familjen. Alla var stolta som tuppar, treåringen växte flera meter. Bara det är värt lite extra kladd med färgburken eller en blåslagen tumme.
När jag målar eller slår i en spik på tre slag känner jag mig dessutom närmare min egen mamma.
För i min begynnelse var det mamman som renoverade. Pappa ansågs ha tummen mitt i handen. Trots att han var murarbasens son. Eller kanske just därför. Han fick slita så hårt när han var barn att han avskydde allt sådant där.
Hemma hos oss var det mamma som höll i borrmaskinen och lagade elektriska apparater – och målade om hela lägenheten.
Länge försökte jag förneka detta mitt modersarv. För jag ville ju inte bli som min trasiga alkismamma.
Men nu, när jag står där med målarpenseln och inser att jag faktiskt är bra på det här, då tänker jag på mamma och blir både rörd och tacksam. För trots allt visade hon mig att kvinnor kan. Att kvinnor kan vara jäkligt bra på att tänka logiskt. Att det vi inte har i muskelstyrka väger vi upp med ren och skär envishet. Och att vi har ett fantastiskt ögonmått. Bara en sån sak!
Vi är minst lika bra som männen.
Det har jag burit med mig genom livet.
Tack mamma, tänker jag och viftar till med penseln mot himlen så det stänker vit färg i hela håret.
Snart fyller jag 44. Då ska jag önska mig en egen verktygslåda och en bra såg.
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, sept 2009)
Vid kvinnokliniken i Sundsvall kommer nyfikna, blivande föräldrar inte längre att få veta könet på fostret. Detta på grund av det uppmärksammade fallet i Eskilstuna där en kvinna gjorde två aborter för att hon inte ville ha en flicka.
Vad tycker du, ska föräldrar ha rätt att få veta sitt blivande barns kön? undrar Sofia i Värmland.
För det första tror jag att hela den här historien är en stor bluff-debatt. Den kommer från abortmotståndare som också vill få oss att tro att norska kvinnor åker hit i busslaster för att abortera flickfoster.
Så är det naturligtvis inte.
Jag vet dessutom av egen dyrköpt erfarenhet hur illa det kan gå om vi förbjuder kvinnor att göra abort. Min egen mormor dog i en illegal abort hemma i köket. Hon var 21 år gammal och lämnade efter sig en liten ettåring, min mamma – som lämnades på barnhem och blev en trasig människa.
Och som svar på din fråga så säger jag ett rungande Ja! Ja, vi vill veta om det är en pojke eller flicka. Åtminstone somliga av oss, som vill bygga inre bilder av det lilla miraklet. (Det hjälper till exempel vid förlossningen.)
Jag har gjort fostervattensprov med alla mina tre barn, för att jag varit så gammal varje gång, 37, 39 och 42 år. Varje gång har vi fått ett brev hem där det står att barnet tycks må bra och vi vill veta barnets kön ska vi kontakta Karolinska sjukhuset.
Första gången fick man ringa till en sköterska. Vi fick sitta i en lång telefonkö och sedan rabbla ett lösenord.
”Jaha, det blir en pojke.”
”EN POJKE!” utbrast jag och tappade telefonluren och vi grät och kramades av fullkomlig lycka. Det tog en lång stund innan vi hörde sköterskans ”Hallå? Hallååå!” i den hängande luren.
Andra gången skulle man logga in på sjukhusets hemsida. Jag hade tänkt att jag i jämställdhetens namn skulle vänta tills Gunnar kom hem. Men jag kunde inte. Med darrande fingrar tryckte jag in siffra för siffra:
Det är en pojke.
Bara sådär.
Jag snöt mig i mammatröjan och ringde Gunnar.
”Hallåja?”
När jag hörde hans röst brast det igen. Jag fick bara fram några konstiga gutturala läten.
”Hallå? Är det du älskling? Vad är det som har hänt?”
”EN PO-HO-HO-HO-HOJKE!”
”En pojke?”
Gunnars hjärna arbetade för högtryck.
”Jag ku-hun-de inte vänta.”
Nu äntligen fattade han.
”Har brevet kommit? Är det en pojke?”
”Jaaa! Förlåt me-he-hej”
Gunnar skrattade.
”Men älskling, det är väl fantastiskt! Och absolut inget att gråta för – eller be om ursäkt för. Jag hade inte heller kunnat hålla mig”, sa han.
”Han ska heta Movitz”, sa jag.
Här tystnade Gunnar.
”Okej. Är det något mer jag inte har fått reda på?”
”Nej, inte just nu.”
Han är en mycket förstående man, min Gunnar. Men med tredje barnet ville han vara med och knappa in siffrorna. Denna gång var det en flicka. En liten Lykkeliten.
Vi grät lika mycket igen. För man gör det. När man vet att det är en flicka, eller pojke, så blir det plötsligt så verkligt. Barnet slutar att vara en knodd eller en liten groda. Barnet blir ett barn.
”Men varför ska man inte låta det bli en överraskning?” undrar många.
Det blir så många överraskningar ändå, brukar jag svara. Vartenda barn är en fantastisk överraskning, och det har ingenting med könet att göra.
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, nr 39 sept 2009.)
Mamma, jag vill köpa en tidning! Pappa, jag vill ha glass! Kalle har fått en ny cykel, jag vill också ha en ny cykel, annars är det orättvist!
Känns det igen? Många föräldrar faller till föga och köper det som inte är alltför dyrt. För att det är enklast så. För att man inte tycker att det är så mycket att bråka om. Eller för att man vill ge sina barn det man själv inte fick när man var liten.
Men hur lär man barn att de inte kan få allt? Hur lär man dem ta ansvar för pengar, så de inte sitter i tv-program som Lyxfällan med skulder upp över öronen när de blir större? Och hur tidigt ska man börja prata om pengar, undrar Kerstin i Karlskrona.
Jag tror att man kan börja när de är två-tre år. Redan när de börjar leka ”Affär” kan man ge dem riktiga småpengar att leka med. Då kan man också visa vad pengar ska räcka till. Här hemma har vi försökt visa med högar av mynt att en så stor hög ska gå till hyran (mamma, vad är hyra?) och en så stor del ska gå till mat. Och när pengarna har tagit slut så är de slut. Punkt slut. Här lånas inget. För om man måste låna ska det tas ut en hiskelig ränta! (mamma, vad är ränta?)
Framför allt har vi försökt förklara att pengar faktiskt inte kommer ur en apparat ur väggen, utan att pappa och mamma får betalt för att de arbetar.
”Vad gör du när du arbetar, mamma?”
”Jag skriver böcker.”
”Jag vill också skriva böcker och tjäna pengar!”
”Ja, det kan du kanske göra när du blir stor.”
”Nej, jag vill göra det nuuu!”
Och visst. Man ska uppmuntra sina barns kreativitet. Så jag hjälper honom skriva en bok. Räcker det? Nej.
”Mamma, jag skulle ju få betalt för boken!”
Nu i finanskristider är det många föräldrar som förlorar sina jobb. Och många får sämre ekonomi. Det är klart att man ska försöka förklara för barnen. Men på rätt sätt. Eller som min kloka vän Josabeth säger:
”Visst kan man prata med barnen om att mamma eller pappa har förlorat jobbet och att vi inte har råd med allt som vi hade förut. Men man får ju inte skrämma barnen så de börjar samla tomglas för att rädda familjen!”
Så långt har det inte gått med min sexåring. Men det är fantastiskt roligt att höra honom förklara för sin treåriga lillebror om hushållsekonomi:
”Nej, den där kan du inte köpa. Den är för dyr!”
”För dyr?”
”Ja, glassen kostar fem hundra kronor!”
”Fem hundra kronor! Jaha!”
Vi har inte riktigt fått ordning på proportionerna än. Men grunderna finns där. Då är det svårare att förklara varför man inte ska köpa allt man vill ha.
”Mamma, jag har trettiosex kronor. Får jag köpa en Tom och Jerry-tidning? Då får man en så rolig plastleksak.”
Hjälp! Jag avskyr dessa plastleksaker. Billigt skräp – som går sönder med en gång och tidningen är det ingen som läser. Om jag låter honom köpa den där tidningen blir treåringen tokig och vill ha en precis likadan tidning!
I sådana lägen försöker jag förhala. Jag tror att det är av största vikt att barn får lära sig längta lite.
Då får man dessutom en chans att ta reda på hur viktig den där plastleksaken är. Om han mot förmodan skulle komma ihåg den efter ett par veckor, så betyder den nog mycket. Då kanske den är värd trettiosex kronor. Trots allt.
(Krönika publicerad i Allas, augusti 2009)
Jag och Gunnar har varit tillsammans i sju år nu. Men det känns som om det var alldeles nyss som vi stod och hånglade i Gamla Stan. Den där första magiska kvällen när allt bara stämde.
”Hur visste du att Gunnar var den rätte?”, frågade hans kompisar lite skeptiskt när jag var gravid efter bara tre månader.
Det gick liksom inte att förklara. Inte med mer än det självklara:
”Det var som att komma hem.”
Det var som om hela mitt liv fram till Gunnar bara hade varit en enda lång resa fram till det ögonblicket när vi blev ihop. Alla kärlekar, alla avsked, alla misslyckanden, alla trassliga förhållanden och tvivel på mig själv som ens möjlig att leva ihop med – allt föll på plats som ett gigantiskt pussel när jag träffade Gunnar.
Nu har det alltså gått sju år. Vi undrar lite när den där berömda sjuårskrisen ska sätta in. Visst är det snurrigt ibland med tre barn som tjoar så fort man försöker hålla en vuxen konversation, än värre när man försöker pussas eller kramas.
Men fortfarande kan jag komma på mig själv med att lyckligt stå och smygtitta på honom och tänka ”vad fin han är!” Jag är rätt säker på att jag kommer känna så ända tills jag dör. Men många tvivlar på det. Statistiken talar ju emot oss.
”Hur får man ett långt och lyckligt äktenskap?” undrar Stig i Alvesta.
När jag träffade tv-profilen Annika Hagström, som har varit gift med sin Anders Ehnmark i 33 år, så frågade jag henne om hon hade några goda råd.
Hon svarade att det var viktigt att ha egna rum. Både rent fysiskt och sinnligt. Att ha sina egna världar, som man bjuder in den andra till när och om man vill.
”Man ska inte invadera varandras tankar, utan vill man berätta så berättar man. Man ska inte fråga ”Vem pratar du med? Vad ska du ha på dig nu då? Var har du köpt den där någonstans?” Lägg av med allt sådant där! Likadant med att man inte ska behöva redovisa allt man gör: ”Var har du varit i eftermiddag? Eller med vem? Och vad sa hon då? Och vad åt ni?” Vill man berätta så gör man det. Det är så jag menar. Att man inte ska vara för invaderande. Man måste ha sina egna liv och inte hålla på med sådana där kontrollgrejer. För det handlar inte om kärlek, det handlar om kontroll.”
Och när Annika hade sagt allt det där, så var jag tvungen att gapskratta.
”Men Gud, vad hemskt! Precis allt det där frågar jag ju Gunnar hela tiden! Så fort han går in på datorn så frågar jag vem han mejlar nu eller vad han gör. Och när han kommer hem frågar jag vad han har ätit till lunch och med vem och vad sa hon då! Hahaha. Men det är nog för att jag inte har något liv. Jag får ju aldrig gå ut och käka lunch och sitta och småprata med vuxna människor. Jag går ju bara hemma med lillflickan och slänger i mig en ostmacka mellan varven!”
Gunnar skrattade också när jag kom hem och berättade. Vi enades om att det är lite av ett undantagstillstånd när man har små barn. Men att det nog är bra att vara vaksam på, så man inte fastnar i det sedan också, när barnen blivit större.
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, juli 2009)
För kvinnor börjar förspelet vid diskbaljan, säger familjerådgivare Johan Sundelin. Enligt honom är städning för kvinnan detsamma som att vårda ett förhållande. Något som i sin tur tydligen är nödvändigt för att en kvinna skall kunna känna sexuell upphetsning.
Varför måste vi kvinnor alltid ha det rent och snyggt omkring oss innan vi tycker att vi kan ha sex? undrar Åsa i Stockholm.
Ja, det är rätt obegripligt. Ett av författaren Emma Hambergs tio budord när hon föreläser är ”Du ska alltid hafva sex före Ajax”. Hon säger att om hon på ena sidan har sin fina man i en skön säng, hans varma inbjudande kropp, en kille som älskar henne och bara vill att hon ska krypa ner hos honom och på andra sidan har en hink med lite sköna rengöringsgrejer och sprutflaskor… vad tror ni att hon väljer?
”Jag väljer alltid skurhinken! Jag måste vara dum i huvudet!”
Men jag är likadan. Nuförtiden. Jag kan inte ens ta ett bad innan jag har plockat undan och dammsugit. För annars kan jag inte njuta. Då ligger jag bara i badet med näsan över vattenytan och tittar på allt elände som jag måste ta tag i när jag kommer upp ur badet. Blöjpåsen som borde slängas. Golven som måste dammsugas och moppas. Leksaker som borde sorteras. Kläder som hänger ut ur alla lådor och skåp. Disk som borde diskas. Tvätt som borde tvättas…
Jag, som inte ens njuter av att städa. Det finns ju kvinnor som gör det, har jag förstått. Som går igång fullkomligt på den där hinken med städprylar. Som har de mest fantastiska fluffiga grejerna i rosa och pastellfärger. För att inte tala om skurmedlens rolls roysar. Sprutt, sprutt och lite tork med en mirakeltrasa så är all skit borta. Hemma hos dem.
Själv står jag och gnetar med naglar och halvtrasiga disksvampar tills jag blir alldeles kallsvettig och ilsken. Och ändå. Ändå väljer jag det framför en varm kropp. Jag måste också vara dum i huvudet.
Eller handlar det om något slags nedärvt kvinnligt madonnakomplex? Om att vi kvinnor inte får lov att synda eller njuta förrän vi har skurat rent hemma? Åtminstone inte sedan vi har blivit mammor. Men varför är det inte likadant för pappor? Jag frågar Gunnar.
”Det handlar väl om att ni kvinnor ser njutningen som en belöning. Att ni först måste uträtta något innan ni har rätt att njuta.”
”Men hur tänker ni män då?”
”Jag vet inte. Jag tänker nog mer att när man väl har städat så är man ju så himla trött så man inte orkar! Vi män kanske inser våra begränsningar, för en gångs skull. För om man börjat kolla vad man egentligen borde göra, så skulle man ju aldrig få komma till. Då kan man ju börja planera julen redan nu, eller vilka tillval ungarna ska ha i skolan på gymnasiet – det tar ju aldrig slut!”
Han är klok, min Gunnar. Jag menar, om man alltid ”ska bara” innan man tillåter sig själv att njuta, så kan man ju gå igenom hela livet som en enda trött och sliten lokalvårdare. Det är väl dumt. Jag tror inte att man kommer att ligga på sin dödsbädd och önska att man hade städat lite mer.
Så varför inte passa på att njuta medan man kan? Städa kan man faktiskt alltid göra någon annan gång.
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, nr 31 juli 2009)
Karriärcoacher, viktcoacher, klädcoacher, fimpacoacher, träningscoacher, ledarskapscoacher, pr-coacher, föräldracoacher, relationscoacher och livsstilscoacher. Det kryllar av dem i tidningarna nuförtiden. Och de säljer tydligen böcker som smör också.
Varför behövs det så många coacher nuförtiden? undrar Yvonne i Malmö.
Ja, det har jag också undrat. Jag har gått på några föredrag med olika relations- och inspirationscoacher. För att kolla vad hela grejen går ut på. Jag blir lika fascinerad varje gång. Det jag möter en fullkomlig massrörelse, nästan som ett religiöst väckelsemöte. Men utan någon speciell gud. Nu är coacherna helgonförklarade i stället. Och publiken jublar, klappar händerna, minglar, dricker vin eller dansar på kommando. Det är både fascinerande och lite skrämmande på en gång.
Även i bekantskapskretsen har jag mött människor som har skaffat sig en personlig coach, som ska guida dem rätt i arbetslivet eller i relationer eller med svåra livsval, eller… ja, med livet, helt enkelt. De säger att det funkar bra och att de har blir hjälpta.
Men varför frågar du inte dina vänner? tänker jag. Jag vågar inte ställa frågan högt. För då kanske han säger att han inte har några. Då blir allting så sorgligt.
Det är som om hela livet har blivit en amerikansk fotbollsmatch. Som om alla springer genom livet med en stor hjälm och kraftiga axelvaddar. Alla med tunnelseende rakt framåt eller rakt uppåt. Alla jagar samma grej. Vad nu det är. Det är som om vi inte har tid med någonting som hamnar vid sidan om. Som om vi inte har tid för varandra.
Alla vill bli bra, bättre och bäst. Heja, heja, bättre kan du! Vare sig det gäller att bli smalare, mer vältränad, en bättre chef, en piggare mamma eller en bättre människa. Kom igen nu, skriv flera personliga brev! Heja, heja, ha sex lite oftare! Öka takten! Stajla om barnrummet! Våga lite mer! Hångla ute i naturen! Kräv bättre lön! Kom igen nu, var inte blyg!
Inte ens de arbetslösa slipper undan. I P1-dokumentären ”Sparkad” fick jag höra hur det låter på söka-jobb-kurserna, eller som det numera heter: outplacementkurs.
”Då var det dags för individuell coachning igen då. Känner du dig klar med din kompetensinventering? Och viljan är du klar med? Brainstormingen, att hitta alternativa karriärvägar? Hur har du tänkt approacha de nya alternativen? ”
Det är som en dålig Lorrysketch.
Vad hände med vanlig medmänsklighet? Eller att sitta under en korkek och lukta på blommor? Vad är det för fel på att fråga sina vänner om råd, utan att det kostar något? Varför vågar vi inte bjussa på oss själva, öppna upp oss såsom vi tydligen vågar göra hos alla dessa främmande proffs? Varför tar vi inte av oss våra mentala hjälmar och axelskydd och blåser av matchen en stund?
Livet är ingen tävling. Och även om jag är säker på att många coacher gör ett fantastiskt jobb, så finns det inget som hindrar att vi alla blir varandras vardagscoacher. Vi behöver inte ens ta ett amerikanskt ord för det. Vi kan ta ett svenskt. Vi kan säga Kompis. Det funkar lika bra.
(Krönika i Allas Veckotidning, publicerad i nr 29, juli 2009)
Vi kvinnor har ofta svårt att säga nej. Vi tar på oss så mycket att vi blir sjuka. Eller försummar det vi egentligen vill göra. Eller gör som Wanja Lundby-Wedin och sätter oss i 24 styrelser. Utöver vårt ordinarie jobb. Och får till slut noll koll på någonting. Hur smart är det, egentligen?
”Hur lär man sig att säga nej?” undrar Ingrid i Karlstad.
Jag får svara med att citera en psykolog som jag hörde på radion. Hon sa så här: ”Om man är tydlig i sitt JA är det mycket lättare att säga nej.”
Det där har jag gått och tänkt på sedan dess. För precis så är det ju. När man vet vad man vill göra, vad man vill ägna sin tid och kraft till – då är det också mycket lättare att se vad som passar in i det livet. Och vad som faller utanför.
Många av oss är svaga för smicker. Jag är inget undantag.
När de ringer från jobbet och säger att ”Nu jäklar är det kris och vi behöver dig!” – då är det så lätt att bli den där duktiga flickan som alltid ställer upp. Som en scout, i givakt, och säger jamenvisst, jag kommer som ett skott!
Men när man har tre barn är tiden så otroligt dyrbar. Nuförtiden har jag lärt mig både att säga nej, och att sätta en ganska hög prislapp på min tid när jag säger ja. Förvånansvärt nog verkar ingen ta illa upp. Antingen säger de okej, eller också ringer de bara någon annan. För det är alltid någon som säger ja.
Man behöver inte ens ge ingående förklaringar till ett nej. Jag kan säga att jag är fullbokad. Eller sitter i viktiga möten. Att det sedan är mina barn eller min älskade man Gunnar som jag har ett viktigt möte med, det behåller jag för mig själv.
Tjocka släkten och mindre nogräknade vänner kan också vara bra på att utnyttja oss duktiga flickor. De kan säga saker som att ”du är ju ändå hemma om dagarna”, eller ”du lagar ju så himla god smörgåstårta” eller ”du bor ju närmast”. Då får man känna efter riktigt ordenligt om detta faktiskt är något man vill ägna sin tid till. Eller om det är på sin plats att dela på ansvaret. Då kan man säga nja. Ett villkorat ja.
Själv har jag gjort en skön Ja-lista inför sommaren:
JA! Jag jobbar gärna häcken av mig under arbetstid. Men sedan vill jag vara ledig.
JA! Jag öppnar gärna mitt hem och mitt torp för vänner och familj, men jag orkar inte kuska runt med barnen i en varm bil. Så i år stannar vi på hemmaplan. Välkomna till oss!
JA! I sommar vill jag kunna ligga i en vilstol och sörpla kaffe och läsa tidningen i lugn och ro medan kossorna idisslar och humlorna surrar. (Alla får hjälpas åt eller klara sig själva. I övrigt finns inga regler eller måsten. Och nej, jag tänker inte sätta igång med några byggprojekt i sommar – sedan får de kasta hur många rotavdrag efter oss som de vill. )
Och JA! JA! JA! När det gäller kärleken säger jag som kronprinsessan när Daniel friade. Ja jag vill gärna gå omkring och hålla Gunnar i handen, nu när barnen börjar bli så stora så vi får minst en hand fri. Ja, jag vill sitta på verandan och pussas tills jag blir helt rödmosig i ansiktet. Och ja, jag vill bada och plaska och busa och njuta av den här sommaren också – för nej, den kommer aldrig mer igen.
(Krönika i Allas veckotidning, publicerad i nr 33 augusti 2009)
För några år sedan skrev jag en bok som hette ”En fuskmammas bekännelser”. När jag skrev den fanns det inte en enda rolig bok för mammor. Allt var så himla allvarligt. Så jag fick skriva en rolig bok själv. Och jag skrev den för att jag verkligen kände mig som världens amatör bland idel proffsmammor.
Jag kunde inte begripa hur någon vågade lämna mig ensam med ett litet barn. Jag, som knappt hade suttit barnvakt i hela mitt liv. (Jo, en gång, när jag var tretton, men då kräktes ett barn medan ett annat höll ett barn på att ramla ut från balkongen medan det tredje hällde ut mjöl över hela köket – så det var ingen direkt succé. För någon av oss.).
Nästa bok fick heta ”Från fuskmamma till supermamma”. Det var när jag hade insett att bara man kramar sina barn och lyssnar till dem och är närvarande så är alla supermammor – eller superpappor.
”Men vad menas egentligen med fusk? När är det okej att fuska?” undrar Birgitta i Enskede.
Ja, jag menar verkligen inte att fiffla med vab-dagar hos försäkringskassan. Bevare mig. Och jag menar inte att det är okej att stoppa i småsjuka barn alvedon och sedan skicka iväg dem till dagis – för det får man då rakt inte.
Men man kan småfuska lite när det gäller den där Supermammagrejen. Speciellt nu, sedan jag blev trebarnsmamma, har jag insett att det kommer att braka rakt in i väggen om jag inte fuskar. Så jag gör det som är roligt först. Och fuskar med resten. Här är mina bästa tips just nu:
* Fuskstäda: Strunta i att tokstäda om det kommer någon på besök. Låt det vara lite rörigt och stökigt. Folk blir bara glada och avslappnade och säger Gud, vad skönt! Och så vågar de bjuda hem dig också. Annars tror de kanske att de måste ha det lika fläckfritt hemma som du brukar ha.
* Fuskhandla: Det här är min nya aha-upplevelse: Man kan få maten hemkörd! Åtminstone om man bor i en relativt stor stad. Nu är det slut på all panikhandling med tre skrikande barn och en vimsig man. I stället får jag sju kassar finfina grejer hemburna ända in i hallen av en artig ung man. Jag behöver inte ens köa. Och det blir faktiskt billigare – för man köper inte godis och glass i ren desperation för att hålla ungarna eller sig själv på rätt sida vansinnet.
* Fusk-sexa: Man behöver inte hänga i takkronorna varje gång. Det har blivit en sådan tokig orgasmhysteri över hela vår kultur. Jag intervjuade Benny Haag för en tid sedan, och han sa så här: Vi lever ju i en tid när man räknar kärlek i antal samlag i veckan. ”Oj, två gånger om dagen – är ni så kära?” Det skulle jag säga är missbruk.” Jag håller med. Men jag tror att vi måste fusksexa lite ibland, så inte maskineriet torkar ut. Väloljade motorer går bättre. Om man säger så.
* Fuskjobba: Sluta upp med att vara så himla effektiv jämt. Själen måste få en paus då och då. Boka in möten med dig själv en gång i veckan. Ett par timmar som är dina egna att göra vad du själv mest behöver och längtar efter. Det är du banne mig värd.
Själv sitter jag i solen när jag skriver det här. Med en härlig kopp kaffe med mjölk. Visserligen pulverkaffe. Men vadå. Fusklyx är också lyx.
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, nr 27, juni 2009)
Om jag bara… Så låter det hos många kvinnor. Om jag bara går ner fem kilo, då kommer allting att ordna sig. Om jag bara får ett nytt kök, då ska jag bli nöjd. Men blir man lyckligare eller nöjdare sedan? Eller handlar det om någonting annat? Som en fyrtioårskris, till exempel.
Jag vaknade till mitt i natten och kände mig fruktansvärt gammal och fick panik. Vad gör man nu och fram till pensionen? Vad gör man, Hillevi? frågade Yasemin i Stockholm.
Ja, du kan ju alltid skaffa fler barn. Då hinner man inte tänka på sådant. Då går livet rätt mycket ut på att springa runt och undvika dagliga katastrofer. Och att njuta av de små liven medan de är små. Sin egen navel hinner man knappt se. Jo, kanske någon gång i badrumsspegeln – och då inser man att den sitter mitt på en mage som väger fem kilo för mycket. Men det får man ta tag i någon annan gång.
Jag ska inte ljuga. Visst vill jag också gärna bli av med de där fem kilona. Speciellt när jag inser att jag ska hålla föredrag i morgon och inte har någonting att ta på mig. Men allvarligt talat, då får jag väl ta och köpa mig något nytt. Det är jag i alla fall alldeles för dålig på. Det där med att prioritera mig själv.
För inte sjutton blir man lyckligare av att gå ner fem kilo. Eller tio. Lika lite som man blir lyckligare av att renovera ett kök. Eller riva ner en vägg. Ibland tror jag att många håller på med sina eviga dieter eller renoveringar för att hålla krisen på en armlängds avstånd.
Den där krisen som gärna smyger på oss när vi kommit ungefär halvvägs. Runt fyrtio. Då, när alla plötsligt vaknar mitt i natten och stirrar skräckslaget i taket och tänker ”Blev det inte bättre än så här?”
Då, när man sitter fast med dyr bostadsrätt och sommarstuga och lån med höga räntor. För att inte tala om hur dyrt det där köket blev.
Då när ”samliv” innebär att man veckohandlar mat tillsammans på fredagar.
Då är det lätt att börja tröstäta eller tröstsupa. Eller tröstprassla. Just nu krisar halva min bekantskapskrets. Det ska skaffas nya bröst och motorcyklar och vänsterprasslas och skilja sig. Trots att många har små barn. Man skulle kunna tro att det var ansvarslösa fjortisar som var igång.
Och man skulle kunna skratta åt det, om det inte vore så sorgligt.
För när man är fyrtio är det inte så kul att hålla på med jojo-bantning längre. Eller ständiga renoveringar. Ingen blir lyckligare av att tillbringa månader med att diska på toaletten, som Gunilla Bergensten så klarsynt framhåller i sin bok ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)”.
Vad ska man göra då? Jo, man kan börja med att funder på vad det är för osynliga väggar man försöker riva. Eller varför man väger för mycket. Vad är det egentligen man hungrar eller törstar efter? Får jag gissa att de flesta svarar intimitet eller romantik? Även om man har en bra man. För ärligt talat, så romantiskt är det inte att storhandla på ICA Maxi.
Då kanske det är sitt eget förhållande man ska ge en helrenovering i stället. Eller sin prioriteringslista. För, handen på hjärtat, hur högt upp på din lista sätter du dig själv?
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, april 2009)
Länge har vi fått höra att vi curlar våra barn för mycket. Ett tag fick man nästan sätta sig själv i skamvrån om man sopade lite framför sina barn. Som om det var det värsta en förälder kunde göra. Men som vanligt handlar det väl om en balans.
När tycker du att man börja ställa krav på barnen? undrar Jenny i Karlstad.
Det gör man väl redan när de ligger i magen: ”Sluta genast sparka mamma i revbenen!” Eller när man har gått tio dagar över tiden med svår bäckenbottensuppluckring: ”Kom uuut nu, snälla bebis, innan jag kolar vippen.”
Men det kanske inte är det du menar med krav. Du menar förmodligen i betydelsen ”hjälpa till hemma”.
Jag tror inte att jag ställer några krav på mina barn alls. Eller också gör jag det hela tiden. Jag utgår ifrån hur de gör på dagis. Som det här med kringströdda leksaker.
”App-app-app! Ni får inte plocka fram någon ny leksak förrän ni har städat undan de här hundra andra grejerna.”
Tar man bara rygg på dagispersonalen brukar det mesta gå hem. Det ifrågasätter de inte. Himla fiffigt.
Sedan funkar allt mycket bättre om man förenar nytta med nöje. Som det här med att sortera strumpor. Inte så kul. Då har jag fått lära mig en lek av Susanne Liljenberg, som grundade affärskedjan Granit. Leken kallas strumpmemory. Allt man behöver är en himla massa omaka strumpor och en äggklocka. Man häller strumporna i en hög på golvet och sätter äggklockan på fem minuter och klara, färdiga, gå! Den som har hittat flest matchande strumpor på fem minuter vinner. Ni anar inte hur fort det kan gå att hitta trettio matchande strumpor.
Ett annat bra tips från Susanne är att göra ett legolakan. Två lakan sys ihop till ett stort tygstycke. I detta förvarar man allt lego. Gärna i en snygg korg. När det sedan ska plockas undan tar man bara tag i ändarna och häller ner allt mot mitten och snörper ihop. Lätt som en plätt. Det fixar till och med barnen. Och bra mycket enklare än att behöva tjata i varenda legobit i en låda. (För att inte tala om hur skönt det är att slippa få dem i hålfoten.)
Dammsugningen har inte heller varit några problem här hemma. Inte sedan femåringen kom på att man kan ställa sig grensle över utblåset och få varmluft i rumpan. Som sagt, det gäller att förena nytta med nöje.
Matlagning, då? Ja, där håller jag med fembarnspappan och tv-kocken Per Morberg:
”Om man själv tycker att det är roligt så smittar det. Och jag låter barnen få uppgifter som de klarar av. ALLA små barn tycker om att stå och diska, till exempel. Mina ungar har stått i timmar på en stol vid diskbaljan och hällt vatten över hela köket. Eller bakat pepparkakor så att vi haft mjöl under huden i flera år. Kan man stå ut med allt extra besvär som ungarna ställer till med så har man igen det i form av intresserade medskapare i köket då de är äldre”, har han sagt i en intervju.
Det är väl det som allting i grunden handlar om. Vårt eget tålamod med de små liven. Kan man bara stå ut med några liter mjöl i köket, eller vatten över parketten när treåringen har svabbat golvet, så är belöningen så fantastiskt stor när barnen lyser av stolthet:
”Mamma, jag klarade det!”
