Mediefolket vägrar släppa sin alkoholindränkta snuttefilt

(Krönika publicerad i Accent 2008)

När jag var liten och fick följa med pappa till jobbet fanns det starköl i dricka-automaten och många hade en kvarting i skrivbordslådan. Redan klockan nio på morgonen stod det en back med öl på centraldesken. Allt eftersom tryckpressarnas käftar obarmhärtigt började rulla så flög kapsylerna allt fortare av flaskorna.
Pappa jobbade på Expressen och söp väl inte mer än någon annan på den tiden. Sextiotalet och sjuttiotalet var en rörig tid. Pappa berättade att en fotograf brukade slockna på golvet i något rum och då letade pappa rätt på honom och satte honom i en taxi ner till Centralen så han kunde ta tåget hem till sin mamma i Norrland och torka litet och tanka barndom.
En annan kille fick vredesutbrott varje fredag och kastade ut sin skrivmaskin genom glasrutan ut mot redaktionen. Och någon fixade lite hasch eftersom tidningen hade en serie om knark. En redaktör provrökte och sprang sedan omkring med ett saligt leende och hävdade till alla som han mötte att han inte kände ett dugg av haschet.
Jag trodde att vi hade kommit bort från den där naiva, romantiserade bilden av alkohol och droger som någon slags olja i det kreativa maskineriet. På redaktionerna har det rensats ut ölbackar, haschpipor och alkoholister. De nya cheferna hade sett för mycket och förstod att det inte var ett seriöst sätt att arbeta på. Man kan inte supa på jobbet. Och super man på sin fritid så fixar man till slut varken jobb eller familj.
Men nu är vi där igen. Kända journalister och programledare hyllar alkoholen. Somliga – som humorduon Filip&Fredrik är dyngraka på en presskonferens för att ”kolla hur det är att vara full på jobbet”. Andra kallar bag-in-boxen för vuxenvälling i sina bloggar och tycker det är skitkul. När en kvinnlig tv-stjärna bloggade om att hon hade kalas för sin femåring och drack myyycket vin dristade jag mig till att ifrågasätta det. Varför dricker man mycket vin på ett kalas för en femåring? Hon sade upp bekantskapen på en gång. Man ifrågasätter inte ostraffat sina kollegors alkoholvanor.
Men varför förskönar så många i dagens medier alkoholen? Det verkar som om de själva har en alkoholindränkt snuttefilt som de vägrar släppa. Det skrämmande är att det är dessa människor som ska spegla världen för oss i tidningar och radio och tv. De blir någon slags mall för vad som är normalt och okej.
Jag tänker på det när jag läser Benny Haags rungade uppgörelse med alkoholen i den nya boken ”Makt, mod och motstånd”.
”Jag funderar på att skriva en monolog om alkohol, men jag vet inte. Mänskligheten vill väl hellre ha vinprovning med livsnjutarkonsulten Steffo Thörnquist. Har alltid retat mig på fyrans självgoda fredagsmorgnar, till och med när jag drack: Frithiofsson sitter rödnäst och blossig och delar ut solar till utmär-r-r-kta viner som vi bara må-å-åste köpa innan de tar slut på systemet. Och Steffo ser så rosenkindad och lycklig ut när han ska få sörpla i sig ett fyndvin från Sydafrika. Skulle vara intressant att få höra reaktionerna om de provade chips eller cigaretter. Dietister skulle Rasa. Lungcancerläkare skulle Rasa. Men snacka kröken, det går bra.”
Visst är det ett stort hyckleri när tidningarna först har en stor kampanj mot alkohol och rubriker om att hundratusentals barn växer upp med föräldrar som dricker för mycket – bara för att några sidor senare ha stora tester med bästa bag-in-boxen till kräftorna eller grillfesten.
Och alla journalister vet att bakom nästan varje tragedi vi läser om, så står det några tomflaskor.
”En åklagare berättade för mig att han inte haft ett enda fall av barn- och kvinnomisshandel eller våldtäkt, under sina 25 år i yrket, där alkohol inte hade varit inblandad. Inte ett enda fall!”, skriver Benny Haag.
Men det skriver man inte om. Varför det? Kommer det för nära?
Jag är rätt säker på att domen mot dagens drogromantiska journalistik kommer att bli hård. En dag kommer vi alla att få alla okritiska vintips nerkörda i halsen – och frågan: Hur fan tänkte ni där?
Och pappa kan jag inte längre fråga. Han söp sönder sin kropp och dog alldeles för ung.

3 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Hittar inte det inlägg jag skrev på innan ang 70-talet och att det inte fanns ngn barnomsorg då, jag skrev att mina barn började på dagis på 80-talet men ska naturligtvis vara 70-talet och aldrig har dagis varit bättre. Redan på 80-talet började nerskärningarna, så visst fanns det barnomsorg på 70-talet och och som sagt, mkt bra sådan. Det fanns även dagmammor för dom som ville ha det. Belinda sa väl upp bekantskapen med dig när du antydde att hon var alkoholist och det var ju lite för mkt, hade jag med tyckt, du skrev seems like an addiction to mee (kanske har jag stavat lite fel där). Det var ju faktiskt en väldigt grov beskyllning, sedan kan jag hålla med om att vin inte direkt hör hemma på ett barnkalas men det framgick ju sedan att det var själva vuxenkalaset, alltå det kalas där det finns både vuxna och barn.

  2. Bra Hillevi!!
    Jag är så glad att du vågar vara vuxen och stå på dig i alkoholdebatten.
    Du för alla barns talan och det gillar jag skarpt!

  3. Visst är det en djävulusisk baksida av spriten, men vi måste lära oss att leva med den på ett förnuftig sätt. Tala om dess för- och nackdelar. I Sverige har vi aldrig så vitt jag vet haft ett vettigt umgänge eller samtal om alkohol. Antingen är det djävulens påfund eller himmelrikets.

    Synd, för ingenting är svart eller vitt. Bara olika nyanser av grått.

    Ramona Franssons senaste blogginlägg…Gud finns nog inte, eller vad tror du?

Kommentera

Required fields are marked *.