(Krönika i Accent, 2009)
Barnmisshandeln ökar lavinartat i Sverige – och ingen tycks riktigt veta varför.
Enligt Brottsförebyggande rådet är ökningen 134 procent, jämfört med för tio år sedan. Den största ökningen gäller misshandel av barn upp till sex år.
Och den senaste årsrapporten från Bris bekräftar den här bilden. Förra året tog de emot 1 857 samtal från misshandlade barn. Och barnen säger oftast att det är någon av föräldrarna som är den skyldige. De större barnen berättar om hur de får höra att de är oälskade och värdelösa och därför blir slagna. Som om det var deras eget fel.
”När det är tuffa tider ökar våldet i hemmen”, säger barnläkaren Gabriel Otterman vid Astrid Lindgrens sjukhus. Enligt honom forskas det över hela världen i ämnet, inte minst USA. Men ingen har ännu något svar på vad ökningen beror på.
I en enkätundersökning som Brottsförebyggande Rådet har gjort så tycker mer än 20 procent av föräldrarna att det är okej att ruska om, hugga tag i eller knuffa till sina barn i dag. Då handlar det om barn som är under ett år – och det är en femfaldig ökning.
Det är skrämmande siffror. Nästan så man inte orkar ta till sig dem. Så små barn. Så utsatta. Varför? Varför gör vi så mot de allra minsta?
”En av anledningarna som vi tror är betydelsefull är vad vi i dag skulle kalla vardagslivets vanmakt. Föräldrar känner stora krav på sig, i arbetslivet och karriären, och de ska vara goda föräldrar samtidigt.”, säger Staffan Jansson som är barnläkare och professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet.
Mio – uppkallad efter Astrid Lindgrens oönskade, föräldralöse pojke – är en grupp vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som arbetar mot barnmisshandel, på uppdrag av socialdepartementet. En barnsjuksköterska som arbetar med projektet fick frågan i en radiointervju om vad han trodde att ökningen berodde på:
”Vi vet inte. Men jag funderar själv på om det kan ha att göra med att föräldrarna i dag blir allt äldre, och inte riktigt är beredda på hur kämpigt det kan vara att ha barn.”
Jag tyckte det där lät konstigt. För de föräldrar jag ser, som är runt 35 när de får sitt första barn, är tvärtom mycket sansade människor. Kanske till och med ännu lugnare och mer förberedda än de som får barn som alltför unga.
Jag fick inte ihop resonemanget och frågade min bvc-sköterska Karin, som jobbat med föräldrar och barn i många år. Inte heller hon hade något svar:
”Nej, vi pratar naturligtvis om det, inom sjukvårdspersonalen, och diskuterar vad det kan bero på. Men vi vet inte, kanske beror det på den ökade stressen för småbarnsfamiljer, svårigheten att få ihop livspusslet.”
Man kunde kanske tro att det här i första hand handlar om ”problemområden”, där fattigdomen är hög. Men den dramatiska ökningen av antalet anmälda fall är lika stor i höginkomsttagarnas Bromma. Under 2008 fick de in 610 anmälningar. Det kan jämföras med 487 fall året innan – och enheten har tvingats sätta in extra resurser för att hinna med att hantera alla anmälningar.
”Jag kan inte säga varför anmälningarna ökar. Vi håller på att analysera det. Vi har utvecklat ett samarbete med polis, skolor och andra parter”, säger Lisbeth Rieser som är chef för familjeomsorgen i Bromma.
En tanke slår mig. Vi dricker mer än någonsin i Sverige. Mellan 1994 och 2004 ökade alkoholkonsumtionen med 30 procent. Kan det vara så enkelt? Jag läser nyhetstelegrammen igen. Från Bris och Brå. Och ja, där står det, det som alla missar. Det som ingen vågar tala om:
”Alkohol är en vanlig faktor och helger med någon berusad förälder oroar många barn.”
Tänk om vi, som skådespelaren och författaren och den nyktre alkoholisten Benny Haag kämpar för, kunde halvera drickandet i Sverige. Då kanske barnmisshandeln också minskar med hälften. Bara det är väl värt att spola kröken för. Inte minst för oss småbarnsföräldrar.
6 kommentarer
När det gäller misshandel av barn är det oftast inte så enkelt som att alkohol skulle vara inblandat. Själv är jag nykteris och har barn nu vid 27 års ålder, en fru med djup depression som i sina ångestattacker får för sig helt sanslösa konspirationsteorier, ekonomin är dålig och arbete och studier går det nedför med. När livet är stressigt är det inte alls lätt att veta vart denna känsla av att vilja skada sitt barn kommer ifrån. När det kommer över mig så lägger jag ifrån mig bebisen och samlar kraft att motstå de känslor som väller upp. Jag har nu sökt hjälp för detta och har tagit ett mentalt beslut att försöka förstå varför det hände en gång. Ibland så är föräldern som misshandlar helt enkelt i skriande behov av hjälp. Jag tillhör dessutom inte den stereotypa gruppen som blivit misshandlade som barn utan växte upp i en familj full av kärlek om än med egna problem. Jag har dessutom alltid viljat ha barn men känslorna uppstod direkt efter barnet var fött.
Jag tycker därmed att det är viktigt att öppna en dialog… och inse att barnmisshandel minsann inte alltid är så lätt… och i många fall så behöver de som misshandlar annan hjälp än rättssystemet kan ge.
/En Pappa full av ånger och skuldkänslor
Nu är det så att ALLA som anmäls för barnmisshandel INTE är skyldiga!! Det otäcka är att MIO gruppen inte tar ordentligt reda på vad som hänt barnen utan anklagar föräldrar som faktiskt är oskyldiga! När anmälan är gjord är det omöjligt för föräldrarna att bevisa sin oskuld och få tillbaka sitt barn och så får det inte gå till!
Det är bra att det finns någon som intresserar sej för barnen MEN, vi får ALDRIG sätta någon oskyldig i fängelse, och det händer tyvärr alltför ofta. Fortsätt utveckla forskningen men döm inga fler familjer till splittring utan klara bevis på vad som hänt.
Mamma till oskyldigt anklagad!
Må ni ovetandes be för de skyldiga men också för oss oskyldiga. Jag har tappat tron på allt jag trott på efter att bli oskyldigt misstänkt för misshandel. Trots svåra tider skulle detta aldrig inträffa. Inget kan beskriva den oerhörda utsatthet som kommer av den här situationen, av att bli så fruktansvärt sviken av samhällets viktigaste myndiheter. Hur ska man förklara detta? Ingen i vår familj kan göra något så hemskt, det är mot allt vi är. Jag fann förklaringar, teorier. De stämde med mycket annat, tecken på att mitt barns bristande hälsa var förklaringen. Läkarna gör inte alla prover som krävs enligt de förklaringar jag hittar. Jag förstår att ni tvekar att tro på en ”anklagad”, när all media (Hillevi inkluderad) dessutom sätter likhetstecken mellan misstanke och skuld eftersom att läkarna inte förstår sin oerhörda makt i situationen, sin vågmästarroll, och väljer att följa sociallagen som säger att minsta antydan till misstanke ska anmälas, men kan ni sätta er in i situationen, i mardrömmen att vara mer än 100% säker på att ingen kan ha gjort ens barn illa, att på grund av detta söka förklaringar, att dessa stämmer överens med många tecken vi sett på vårt barns ohälsa, att läkarna ej lyssnar, att de inte tar nödvändiga prover men gör anmälan och att vi sitter här, utan vårt älskade barn?
Vem vet vad polisundersökningen visar men jag har tappat all tilltro på samhället. Hur ska jag kunna hitta tron?
Jag vill också påpeka detta med att bli oskyldigt anklagad av MIO!
Känner till flertalet fall, men kan endast vara 100% säkert på vårt.
Min första tanke är att läkarna i MIO är de enda läkare jag någonsin hört talas om som alltid är 100% säkra i sina diagnoser. Finns inga tvivel där inte..
Min andra tanke är hur samma läkare kan vara den som ställer diagnos, den som sitter i rätten och är expert och den som kontrollerar andra läkares intyg? Smidigt det måste vara att ta hand om allt från anklagelse till dom och avrättning själv!
Ifråga om mitt eget fall nudå.. Jag har 3 läkare varav en specialist som säger att mitt fall högst troligt inte handlar om misshandel utan om benskörhet. De hittar absolut inga tecken på misshandel! Jag har en röntgenläkare som hittat flera tecken på benskörhetssjukdom och ett blodprov som bevisar vad dessa läkare säger. ÄNDÅ kan socialen behålla mitt barn enligt LVU då MIO-gruppenläkaren lätt hävdar sig själv med att övriga läkare är oseriösa.
Fantastiskt att det får gå till hur som helst, och inte en själ vågar göra något åt saken..
Jag vill också påpeka detta med att bli oskyldigt anklagad av MIO!
Känner till flertalet fall, men kan endast vara 100% säkert på vårt.
Min första tanke är att läkarna i MIO är de enda läkare jag någonsin hört talas om som alltid är 100% säkra i sina diagnoser. Finns inga tvivel där inte..
Min andra tanke är hur samma läkare kan vara den som ställer diagnos, den som sitter i rätten och är expert och den som kontrollerar andra läkares intyg? Smidigt det måste vara att ta hand om allt från anklagelse till dom och avrättning själv!
Ifråga om mitt eget fall nudå.. Jag har 3 läkare varav en specialist som säger att mitt fall högst troligt inte handlar om misshandel utan om benskörhet. De hittar absolut inga tecken på misshandel! Jag har en röntgenläkare som hittat flera tecken på benskörhetssjukdom och ett blodprov som bevisar vad dessa läkare säger. ÄNDÅ kan socialen behålla mitt barn enligt LVU då MIO-gruppenläkaren lätt hävdar sig själv med att övriga läkare är oseriösa.
Fantastiskt att det får gå till hur som helst, och inte en själ vågar göra något åt saken..
Jag vet att många blir utsatt för föräldrar som är något utav nykterister, de dricker aldrig och gör det de så är det knappt ett halvt glas. Jag vågar påstå att alkoholen inte är problemet, kanske halva sanningen för samtliga misshandlingar.
Jag tror (vågar mig påstå att veta) att anmälningarna ökar är för att samhället har blivit bättre. Fler VÅGAR anmäla, förut var det större att anmäla. Förut var det knappt ett alternativ, det var svårare att ta modet till sig för det var inte lika OK som idag. Idag är det fortfarande extremt svårt att ta modet till sig, men betydligt mer lättare än förut.
Men varför kan man fråga sig? Jo, idag finns det fler orginasitioner och det är mer uppmärksammat. Helt enkelt, tack vare sociala medier. Det sprids mer om barnmisshandel, barn som anmält och man kan lättare bli inspirerad. Man kan dessutom vara anonym och prata med folk utan att behöva anmäla sina föräldrar utan först bygga upp ett mod inför att anmäla.