Leif GW Persson är på bokmässan och spanar lite lätt i Expressen. Om författarnas desperation och ekonomiska förfall bland annat.
Plus det här med att signera böcker:
”Själv sysslar jag huvudsakligen med att signera mina egna böcker. Jag sitter där i halvtimmespass och skriver mitt eget namn. Hunnen halvvägs blir jag osäker på stavningen, mot slutet på min egen identitet. Min högra arm har domnat och är på väg att lossna från min axel och bortsett från döden – som i vart fall kommer att befria mig från även detta uppdrag – kan jag bara tänka mig ett värre öde. Att sitta där alldeles ensam i en hel halvtimme utan att enda käft kommer fram för att få en signerad bok.”
Apropå dokusåpor. Är det bara jag som tycker att bokmässan ser ut som ett gigantiskt dockskåp när man ser det lite grann såhär från ovan. I svt24.
Martina Haag berättar i Mama att man blir bitchig med fyra barn:
”Redan med första barnet slutar du umgås med folk du egentligen inte gillade. Du slutar sitta kvar på tråkiga pjäser bara för att du borde. Med barn nummer två ser du bara de biofilmer du verkligen vill se, och så fortsätter det. Men det finns en slags gräns på trevligheten när du går från tre barn till fyra barn. Fyrabarnsmammor får en vasshet i sig, det är mer ”cut the crap”. Vi hinner inte prata med folk, det kan vara så att någon står och berättar att han eller hon låg på sjukhus förra veckan och jag snabbspolar personen på ett bitchigt sätt, avbryter mitt i meningen: ”Jaha, okej, hejhej, nu måste jag rusa”, eftersom det alltid finns någont barn som måste hämtas på cirkusskolan. Jag har helt enkelt inte ro att vara trevlig längre.”
Är det någon som känner igen sig?
Jag tänker att det nog är tur att vi bara har tre barn. Men jag försöker verkligen vara trevlig mot alla jag möter, hur trött och stressad jag än är. Jag brukar tänka att tid är ett relativt begrepp. Tio minuter hit eller dit kanske inte är hela världen.
Men det var länge sedan jag var på bio. Det är lättare – och trevligare – att titta på dokumentärer och dokusåpor med Gunnar.
Vi var hos tandläkaren i går. Hela familjen. Bara det är ett äventyr. Och när det var min tur i den psykedeliska stolen, så läste min fantastiska tandläkare Agneta högt:
”Ja, det står här att patienten är fullt frisk, men oftast gravid.”
Åt detta skrattade vi gott. Trots min tandläkarskräck.
Lider du av barnfobi? Testa dig på Alltombarn.se.
Jag fick veta att jag inte lider av fobi, men barn är heller inte mitt största intresse.
Haha.
Bara mina egna…
På lördag smäller det! Då är det dags för Stockholms bästa loppis när det gäller barngrejer. Kläder, leksaker, böcker och vagnar och cyklar och gudvetallt. Man kan handla hela vintermunderingen för några hundralappar. Plus gott fika, korv och våfflor med sylt och grädde.
Det är S:t Görans församling som håller i det.
Tid: Lördagen den 27 september kl 11.00-14.00.
Plats: S:t Görans församling, 21:ans ungdomslokal. Arbetargatan 21, på Kungsholmen. Ingång från gården.
Ta med en stor ikeaplastkasse eller två. Och fynda järnet.
Visst ser det mysigt ut? Och den fina silkesmössan fick hon i doppresent. Av gudmor Sofia, såklart.
Äntligen har vi börjat få ordning på rutinerna. Jag har längtat så efter de här långa promenaderna. Och nu är färgerna helt fantastiska. Jag njuter i varje steg.
Och vagnen är samma gamla som vi har haft till alla tre barnen. Den har hållt bra. Ingen kan anklaga oss för att lägga ut en massa pengar på barnvagnar i alla fall… Och skotskrutigt är ju inne igen.
Kolonilotterna på slutet av vår promenad är värda att vänta på. Jag älskar den här lummiga oasen.
