Storebror börjar bli rätt social. I går var det sista dagen innan sommarlovet på dagis – och för att fira hade han med sig en ballong på bussen.
Han satt bredvid en annan mamma på den nedfällda soffan vid barnvagnarna.
Han drog lite i ballongen och visade henne.
”Titta, ett päron!”
Hon log.
”Ja, den ser nästan ut som ett päron.”
Han tryckte ihop ballongen.
”Kolla, ett äpple!”
”Jaa, nu ser den ut som ett äpple.”
Storebrors repertoar tog slut ungefär där och den andra mamman vände sin uppmärksamhet mot sitt eget barn i barnvagnen.
Då tog storebror fram storsläggan.
”Killekillekill!”, tjoade han och killade mamman någonstans under brösten.
Det är sådant som bara en fyraåring kommer undan med.
Jag läser Bengt Cidden Andersson igen. Och som den mannen kunde dribbla med orden:
Sol.
Lärkdrill.
En perfekt crossboll.
Kioskluckan öppen
sprucken fotbollskorv
med senap
och en kall dricka.
Ibland är livet
stolpe in
och tre poäng.
Fina Barnfeber-Hanna, nu även känd från mama, bloggar om min nya sajt.
”Författaren, krönikören och småbarnsmamman Hillevi Wahl är en MYCKET produktiv kvinna. Jag förstår inte hur hon hinner, men på några år har hon hunnit ge ut fem böcker och skriva en mängd krönikor i Metro och Allas…”
(Mannen bakom allting är såklart min fantastiske man Gunnar R Johansson.
Ja, jag vet, jag borde klona honom och sälja honom på ebay!)
Petra har gjort en serie miniintervjuer med mig och andra författare på sin blogg.
Vi tipsar om böcker och författare som har betytt mycket för oss. Om ni är nyfikna. Men jag måste verkligen hitta en bättre bild…
När jag kom till dagis för ett tag sedan stod en femåring och höll fast en annan pojkes cykel.
”Om inte jag får cykeln nu så får du inte komma på mitt kalas!” hotade han, gång på gång, tills pojken började darra på underläppen.
Jaha, vad gör jag nu? tänkte jag.
Säger jag ifrån att sådär gör man inte, eller säger jag till fröknarna – eller struntar jag i alltihop, för att jag egentligen inte alls har med det där att göra?
Jag sa till en fröken. Det var i alla fall, rent geografiskt sett, deras ansvarsområde.
Fröken reagerade direkt. Hon gick fram till femåringen och sa:
”Nu får du lägga av med det där, du får acceptera att alla cyklar är upptagna. Så enkelt är det.”
Ja, så enkelt är det. Eller? En stund senare gick samma femåring och drämde en stor trädgren i buskarna så bladen rök.
”Sådär ska man väl inte göra”, försökte jag lamt.
Då drämde han till buskarna ännu hårdare och jag tänkte att jaja, det är i alla fall bättre att han slår på buskarna än på något av de andra dagisbarnen.
Men hur är det egentligen, får man säga till andras barn? undrar Chris i Mariestad.
”Vilken underlig fråga”, säger min kloke man. ”Det är väl klart att man får. Det är som att fråga om man får bry sig om andras barn.”
Och jag tänker på Astrid Lindgren som en gång sa, att de som låter barn göra som de vill har fullständigt missförstått begreppet frihet. Det är direkt fegt att säga till sina barn: gör som ni vill!
Men det här betyder också att vi måste ta oss tid att se andras ungar.
”Jamen, jag hinner ju knappt med mina egna!” utropar den stressade småbarnsföräldern.
Det krävs egentligen så lite. Att vi går ner på knä och prata med dem ibland, delar med oss av våra smörgåsar eller bananer eller bara ger dem en lätt strykning över håret. Om vi bara gör det, ja, då är det också helt okej att säga till när de går över gränsen. För det är ju, som Astrid Lindgren också sa, att om man bara ger barnen kärlek, och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
Då är det värre med föräldrarna. Dem är det inte så lätt att handskas med. För hur kritiserar man en förälder? Hur säger man till en pappa att det inte är okej att skälla ut sin dotter vid dagishämtningen varje dag? Hur säger man till en mamma eller pappa att det inte är okej att vingla omkring berusad med en bebis på höften? Hur kan man, på ren svenska, säga till en mamma att du är en dålig förälder, utan att samtidigt säga upp bekantskapen för alltid?
Det är svårt, det där. Men en gång, när jag satt på en buss med min förstfödde, kom en tant fram och påpekade att min bebis hade tappat en socka. Min omedelbara reaktion var att jaha, nu blev jag kritiserad som mamma igen, det var ju själva sjutton!
Men sedan kom tanten fram till mig, leende och lade en varm hand på min arm.
”Vet du vad vi gamla människor är för något? Vi är änglar som går runt och ser till att barnen har det bra.”
Jag brukar tänka på det ibland. Och att man inte måste vara så himla gammal för att vara en ängel.
Här hittar ni en ny allaskrönika. Om bröst, kallbadhus och lille Hjalmar.
(Men den allra senaste finns än så länge bara i Allas veckotidning. De har massor av korsord också. För er som har tid med sånt. Spring och köp!)
Fyraåringen kröp intill mig och viskade:
”Mamma, jag vill gömma mig i dig.”
Det var inte alls meningen. Vi hade varit i Roslagen och hälsat på ett par kompisar. På vägen hem skojade vi om alla Ernst Kirchsteiger-wannabes som gick runt
i antikbodar, handelsträdgårdar och flashiga butiker för utemöbler.
Det fanns till och med specialdesignade utemöbler för barn!
Herregud, man kunde verkligen ruinera sig på ett sommartorp. Och jag minns inte längre hur det gick till, men plötsligt var jag inne på Hemnet och hade hittat drömhuset. Med takbjälkar, öppen spis och en fantastisk fruktträdgård. Jag var helt knockad. Vilket paradis. Visningen var redan nästa dag, och vi satte oss i bilen och körde tillbaka. Det var ingen tvekan. Vi kände det direkt. Här ville vi leva, här ville vi bo. Vi åkte därifrån med ett lyckorus i kroppen. Det var som att vara kär. Men varför ringde han inte? Mäklaren.
Hela dagen gick vi och
kollade telefonen. Var den trasig? Vi övervägde att be grannen ringa oss. Men då skulle det tuta upptaget om … Sedan ringde han. Och ringde. Och ringde. Och varje gång hade någon höjt budet med tio eller tjugotusen.
Vi, som vanligtvis kollar extrapriser på Vivo, satt nu och kastade i väg hundratusen på en dag. Jag började bli fysiskt illamående. Min man sa att jag var ett vrak med lånelöfte.
Vi insåg att utgångspriset inte hade någonting med verkligheten att göra. Det var bara ett lockpris för att få lantluftstörstande stadsbor till visningen. Mäklarna vet ju att det var som att åka och titta på hundvalpar. När man väl är där, är man helt såld.
När vi hade passerat smärtgränsen var det fortfarande fyra kvar som bjöd. Jag lekte med tanken att göra som maffian. Ta reda på vilka de andra var och gräva upp lite snaskiga hemligheter om var och en. Sedan kunde vi ringa upp och säga ungefär att ”Ja, vi har sett att du brukar porrsurfa – och om inte du hoppar av från budgivningen nu, så ringer vi din fru!”.
Nej, det är inte vackert. Man blir desperat. Och man är helt utelämnad till mäklaren. Vad är det egentligen för människor? Vet de vad de gör med folk?
De gör oss till vrak – och blir rika på det. För ett par år sedan hade Aftonbladet en lista på hur mycket mäklarna tjänade. Vår kille var med. Han hade tjänat en dryg miljon. På ett år. Och då var han bara 26 år. Det är en sjuk värld. Och allt är Ernst
Kirchsteigers fel. Han kan till och med få en gammal lada att se sexig ut. Hur det gick med torpet? Jo, vi vann. Till slut. Och här sitter jag och känner in rummet.
+ ”This American life”, världens bästa radio- och nu tv-serie. SVT har programmet på sitt bord, säger de. Köp! Köp! Köp!
– Personalen på bensinmackar som varken kan eller har tid att svara på de enklaste bilfrågor. De har fullt upp med att grilla korv och kränga lösgodis.
Vi vann, till slut. Lyckan är fullkomlig. Men det var en lång resa över midsommarhelgen. Läs krönikan i Metro i morgon…
Något är lurt med vår fjädring. Jag har googlat tills fingrarna blöder, men hittar inget om fjädringen på en Ford Mondeo.
En fjäder i hatten till någon därute i bloggosfären som kan berätta mer. Hur enkelt är det att byta en fjädring? Kommer vi att bli ruinerade?
Sign. Vi som bara kan tanka.
