Sofia Mirjamsdotter, Mymlan, är en av de klokaste kvinnor jag vet. Hon har en så vacker hjärna.
{ 1 kommentar }
Det ska sägas med en gång, att Nettan är min vän. Vi lärde faktiskt känna varandra via facebook och jag är så tacksam över att hon skrev till mig. För Nettan är en sådan där kvinna som ger alla människor vip-behandling.
Nu är det så himla fiffigt att hon har en klädbutik i Norrtälje, b.young. Och eftersom hon vet hur jag hatar att gå i affärer och aldrig har tid, så kom hon hem till mig i går med en påse kläder.
”Ta något i storlek large”, sa jag.
”Gärna lite färgglatt som man kan gömma magen i och kanske sådana där stretchjeans”.
Och kolla vilka fina kläder hon hade plockat ihop. Jag fick en sådan vårkick så jag köpte allithop och lite till.
Skitbilliga dessutom, mellan 199 och 399 kr per styck.
Jag älskar hemtjänst! Och jag älskar Nettan. Puss på dig, vännen!
(Och visst har jag dessutom världens finaste ungar?))
{ 3 kommentarer }
Först läste jag en intervju i en lokaltidning med Niklas Strömstedt där han beskrev sin nya kärlek Jenny Östergren som ”ett secondhandfynd”. För att ”hon som jag var bättre begagnad”.
Tyckte det var så himla fint.
Och nu när jag läser Merete Mazzarellas bok ”Resa med rabatt” och fascineras över ett ord hon använder:
”‘Vi är en återvinningsfamilj’, förklarar hon. Jag tar genast tacksamt uttrycket till mig. Först är jag helt enkelt road av hur tidsenligt, hur politiskt korrekt det låter. Sen slår det mig att det låter långt mer autentiskt än plastfamilj. Och framför allt är det inte långt mer realistiskt än nyfamilj? För alla vi som kommit samman i nya konstellationer efter år och erfarenheter – ibland svåra erfarenheter – är märkta, ärrade, mer eller mindre tillbuckalde. I en återvinningsfamilj föreställer jag mig att man inte inbillar sig att man kan bli som ny utan man känns vid märkena, ärren, bucklorna. I en återvinningsfamilj föreställer jag mig att man är tacksam för vad man har och vad man fått och är beredd att lägga ner både tid och möda på att pussla ihop det till något som verkligen fungerar.”
{ 0 kommentarer }
Det kom ett mail:
”Hej Hillevi!
Jag har läst ett par av dina böcker, krönikor och bloggen och du skriver så bra tycker jag. Nu läste jag på alltombarn.se om föräldrarna som lämnade sin 5-månaders bebis hemma för att åka till Italien och vara med i tv-serien ”Drömmen om Italien” (i 10 veckor?) och blev så förstummad och förfärad över hur man kan göra någon sådant som förälder! Och hur cyniska tv-produktionsbolag kan vara som låter det ske (eller uppmuntrar det rentutav, vad vet jag?). Då kände jag att jag önskar att du skulle skriva något om detta i din blogg eller i en krönika. Vad tycker du?
Kram Linda”
Svar: Hej Linda. Ja, jag tror att vi är många som satte i halsen när vi såg trailern för dokusåpan. Förmodligen var det meningen – jag tror precis som du att det är det cyniska tv-bolaget som vill anspela på våra förälderliga beskyddarinstinkter.
Jag tycker att jag ser det i allt fler program och det ger mig lite ont i magen.
Kanske ska vi ta ett steg tillbaka och försöka se det i detta perspektivet, att det handlar om människor som tv-bolagen vill ska provocera, om ”kreativ klippning”, som det heter på fackspråk. Och kanske inte döma ut dessa föräldrar innan vi vet bakgrunden. Om ens då.
När man läser artikeln så tycker jag att det låter som att flickan mår ganska bra. Eller hur?
Men jag är extremt blödig när det gäller sådant här, jag tror inte att jag kommer att klara av att titta. Jag ska nog titta på något annat, mycket bättre program.
{ 0 kommentarer }
Jag vet inte om det bara är jag. Men varje dag som jag står och lagar mat så dyker hemkunskapen upp som gubben i lådan.
Och då pratar jag eftervärme.
När maten är nästan klar, så gör jag precis som vi fick lära oss i Dammfriskolans kök nere i källarkulverterna: jag stänger av spisen och låter det puttra klart på den värmen som är kvar i plattorna.
Man ska hushålla med energin, hette det, då på 80-talet. Då när skyddsrummen fanns kvar och man var rädd för kärnkraft och alla barn ritade atombombsmoln på teckningstimmen.
Skyddsrummen är borta, alla lappar i trapphuset och i telefonkatalogen om vad man skulle göra om kriget kommer eller om larmet går är borta. Säkerligen är även hemkunskapstanterna borta vid det här laget.
Men eftervärmen lever kvar i mig.
Ett rätt fint ord. Eftervärme. Värmen som stannar kvar efteråt. Som efter ett snällt ord eller en varm kram.
Som i resereklamen, ”känslan sitter kvar länge”.
{ 1 kommentar }
Apropå lyckofascismen som ibland kan råda inom föräldrabusinessen, så var det så befriande skönt att intervjua Erik Haag, rykande aktuell med Landet Brunsås. (Denna underbara infotainmentserie.)
”Alltså, om bara någon inte grinar så är det en bra middag för mig”, säger han.
Jag brukar tänka på det när vi försöker få ordning på tre barn runt matbordet och Lykke blir vansinnig för att hon inte får lägga ner köttbullarna i saften.
Då tar jag ett djupt andetag och tänker på Erik Haags mantra: ”Allt är okej”.
Nästan så är det. Om det inte är kriminellt eller direkt livsfarligt så är det faktiskt okej. Huvudsaken är att ingen grinar vid matbordet.
Hela den sköna intervjun – bland annat med storyn om varför de hade en död katt i frysen – går att läsa i nya numret av Allas Veckotidning. Hade jag inte skrivit intervjun själv hade jag sprungit och köpt tidningen. En rejäl dos familje-feel-good för bara 23 kronor.
{ 0 kommentarer }
Amanda Widell är – om nu någon har missat det – ganska nybliven mamma. Och hon förundras över sina humörsvängningar och känslor. Precis som de flesta av oss gjorde när vi fick första barnet.
Men nu, liksom då, är det hysch-hysch som gäller. Men varför då? Amanda skriver så fint om det i sin blogg:
”När man berättar om något hemskt man har varit med om eller känt så har helt plötsligt var och varannan varit med om samma sak. Först då får man vara med i hemliga klubben. Annars är det locket på. Varför är det så fult att vara ledsen? Är man misslyckad om man är olycklig?”
{ 0 kommentarer }
Min vän Malin Wollin skriver så vackert om ”Kärleksbarnet” i dag så jag börjar gråta.
Ni får läsa själva.
Så ska jag lipa lite till för att det var så himla fint.
Sedan ska jag snyta mig.
Tack Malin.
Tack alla änglar.
Tack, tack, tack.
{ 1 kommentar }
Det blev intressanta kommentarer till Metrokrönikan:
Signaturen Vältränad kvinna skriver så här:
”Ja, men tänk om man hade en man som sa att man har fin kropp, trots att alla vänner säger det. Jag vet att jag har fin kropp innerst inne, men inte får jag höra det från min man, tvärtom. Därför får man lätt komplex och mår dåligt. Ändå har jag fött 4 barn med denna kropp och är slank och vältränad! Så alla ni män, säg till era kvinnor att dom faktiskt har en fin kropp, om dom har det!”
Vältränad kvinna
Svar: Ja, vi har alla ett stort bekräftelsebehov, även om det inte är så modernt att skriva sådant i dag. Man ska vara stark i sig själv och inte behöva någon. Men jag tycker att det är vackert att behöva varandra. Och att säga det: Jag behöver höra att du älskar mig och att jag duger som jag är.
Jag ska berätta en liten hemlighet för er. På alla hjärtans dag fick jag ett fantastiskt fint brev av min man, en lista på tio punkter om varför han älskar mig. Och ibland när jag känner mig som en vandrande katastrof, så tittar jag på det där och blir alldeles varm och vacker igen.
”Så som vi kvinnor behandlar oss själva skulle det aldrig falla oss in att behandla andra på!”
Älska magarna!
Svar: Nej, det är just det som är min poäng med krönikan. Tack.
”Jag är man, men jag förstår ändå precis. Har sagt till min flickvän att om någon talade om henne inför mig, så som hon ibland talar om sig själv, så skulle den personen få gå hem med tänderna i en påse.”
Någon
Svar: Nu är jag ju av princip emot all form av våld och allmän tandutslagning, så jag hoppas du talar i metaforer. Men det är skönt att höra att det finns killar som också är medvetna.
{ 0 kommentarer }
