Nu har Hillevi Wahl kommit i mål med sin runstreak – hon har sprungit 99 dagar på raken. Resultatet? Bättre kondition, enklare andning, minus 6 kilo på vågen – och inte en enda sjukdag.
Jag har sprungit under 99 dagar i sträck. Fatta hur coolt det är. Nittionio – och säkert blir det en hundrade gång i morgon också. För jag har mått så bra av det här lite tokiga experimentet, min runstreak.
Jag har under de här drygt tre månaderna blivit snabbare, smidigare, starkare, uthålligare och andas mycket bättre. Jag är gladare och jämnare i humöret. För första gången i mitt liv känner jag mig dessutom som en löpare.
Ändå har jag insett att det inte är de jobbigaste passen eller de längsta som har varit de viktigaste – utan de där korta långsamma har varit minst lika viktiga. Det är själva regelbundenheten som har gjort störst skillnad.
För att backa tillbaka: I juli hade jag aldrig sprungit en löprunda i mer än tre dagar i sträck.
Då tyckte jag att det var superjobbigt att springa tre dagar i rad sådär. En gång i veckan kändes mer lagom, och frågan är väl om jag ens kom upp i det.
Men så fick jag för mig att testa en runstreak. Reglerna var enkla:
Jag började i juli. En dag. Två dagar. Tre dagar. Det gick förvånansvärt lätt. Jag trodde det skulle bli jobbigare, slitigare, att kroppen skulle säga ifrån. Men det gjorde den inte. Kanske för att jag tog det så himla lugnt i början. Sprang lite längre ibland, kortare andra dagar. Men nästan alltid minst tre kilometer.
När jag hade sprungit fjorton dagar i sträck, även på stranden i svår motvind nere i Skåne, så började jag tro att det faktiskt skulle hålla hela vägen till 51 dagar, som var mitt första mål. För att fira att jag fyllde 51 år i år.
Men efter femtioen dagar – det är ju bara en och en halv månad – så ville kroppen ha mer, huvudet ville ha mer. Det här var ju kul! Okej, sa jag, jag kör mot 99 i stället! Nittionio kändes som en bra och jämn siffra.
Så jag sprang. Och sprang. Och sprang. Och märkte hur hekto för hekto liksom skalades av lite i taget. Plötsligt var jag sex kilo lättare. Jag märkte också och kanske framför allt att andningen blev så otroligt mycket annorlunda och bättre. Jag, som dragits med ansträngningsastma sedan jag började träna för sex år sedan har aldrig lyckats med det där alla tjatat om, att få ner andningen i magen. Men nu! Tack vare att jag tagit min astmamedicin och tränat varje dag så kom andningen äntligen rätt. Djupa andetag, ner i magen, långt ner, och fler steg på varje andetag. Det var magiskt. Som att bli frälst!
Nu struntade jag helt i klockan. Nu körde jag bara på andningen, jag höll den och lät kroppen bestämma. Och vad händer då? Jo, jag slår personbästa flera gånger i rad. Det är ju helt otroligt.
”Vad stark du är!”, sa mina gamla träningskompisar när de såg mig nu.
”Vad lätt det ser ut när du springer!”
”Du har blivit så snabb!”
Ja. Nu är jag löpstark. Jag – som gick i fyrtiofem år och var helt övertygad om att jag inte kunde springa. Nu har jag sprungit i nittionio dagar i rad. I genomsnitt drygt fem kilometer om dagen. Eller 578 kilometer totalt. Det är som att springa mellan Smygehuk och Borlänge. Och inte en enda skada har jag haft. Inte en enda sjukdag.
Snarare tvärtom. Jag har nog aldrig mått bättre.
Men vilan då? Frågar många.
Mina vilodagar har varit två-tre kilometers lätt jogg. Det tar en kvart. Det är ungefär som att gå ut med hunden.
Nu är jag klar med min runstreak för den här gången. Men jag släpper inte löpningen. På något sätt ska jag fortsätta hålla regelbundenheten, kanske inte varje dag, men i alla fall nästan. Vem vet, jag kanske hinner från Smygehuk till Treriksröset på ett år. Det är ju trots allt bara 157 mil. Eller fem kilometer per dag. Någon som ska hänga med?
Graça Machel tar emot mig i kungasviten på Gripsholms värdshus i Mariefred. Det är en strålande höstdag och hennes leende glittrar i solljuset. Graça Machel är kanske mest känd i Sverige som Nelson Mandelas fru – men nu är hon här för att ta emot The Worlds Childrens Prize. Paret har röstats fram som Årtiondets barnrättshjältar.
Hur känns det att vara älskad av miljoner barn över hela världen?
– Nelson Mandela och jag var djupt rörda och vi är verkligen mycket tacksamma. Barn ljuger inte, som du vet. Om ett barn gillar dig, så kommer hon att säga det till dig. Och gillar de dig inte så kommer de att låta dig veta det också. Så att vara älskad och respekterad av så många barn, det känns bra.
– Men det är också ett stort ansvar. För det är en sak att bli framröstad, men det är en helt annan sak att kunna leva upp till barnens förväntningar. Hur mycket vi än försöker, så kommer vi aldrig att kunna göra allt vi skulle önska.
– Vi kommer att fortsätta kämpa för barnens rättigheter så länge vi orkar, men vi är medvetna om att det är en stor uppgift.
Hur var din egen uppväxt? Hade du några starka kvinnliga förebilder?
– Oh ja. Hela min barndom kretsar kring min mamma och min äldsta syster. Jag formades mycket av dessa två starka kvinnor. Du förstår, min pappa dog tre veckor innan jag föddes. Så min mamma var änka, en ensamstående förälder till sex barn. Jag hade bröder också, som fanns där för mig som någon slags faderfigurer, speciellt den äldsta brodern. Men de fanns inte där i det dagliga livet.
Var din mamma också en bildad kvinna?
– Nej, tvärtom. Hon var analfabet. Hon blev över nittio år gammal, men hon lärde sig aldrig att läsa och skriva. Trots detta var hon en fenomenal kvinna som såg till att vi sex barn fick gå i skolan. Två av oss har till och med universitetsexamen. Min mamma har verkligen spelat en stor, stor roll i mitt liv.
– Innan min pappa dog hade han fått mamma att lova att alla barnen skulle lära sig läsa och skriva. Han var en stark religiös ledare med en stark personlighet och visste hur viktigt det var med utbildning.
Har du saknat att inte ha en pappa?
– Inte när jag var liten, men när jag kom upp i gymnasiet hände något. Då hade jag vänner som sa ”Min pappa sa…” och ”Min pappa gjorde…” Då insåg jag att jag aldrig skulle kunna säga de orden. Eller när papporna kom och hämtade de små barnen i skolan och de kastade sig om halsen på sina pappor. Då tänkte jag: ”Så är det alltså att ha en pappa. Den erfarenheten kommer jag aldrig att ha”. Det var en sorg.
– Men annars hade jag en lycklig barndom med en mycket kärleksfull familj.
När du själv var utbildningsminister i Moçambique så ökade du antalet inskrivna barn i skolan från 40 till nästan 90 procent på tio år!
– Åh, det var inte bara jag. Men efter befrielsen så fanns det en sådan entusiasm, och vi visste att skolan var oerhört viktig för landets framtid. Så vi satsade alla våra bästa medarbetare och alla våra pengar på skolorna.
– I fabrikerna använde arbetarna sina lunchraster för att gå i speciella skolor och lära sig läsa och skriva. Skolorna jobbade i treskift, först ett pass på morgonen med barn, sedan ytterligare ett arbetspass med fler barn och på kvällarna var det vuxenskola.
Du har sagt att i områden där det råder kaos är skolorna speciellt viktiga. Varför?
– En skola som fungerar ger barnen en känsla av normalitet och trygghet. Du behöver inte ens ha tak över huvudet. Till och med i ett flyktingläger kan du sätta upp en fungerande skola med ganska enkla medel. Det behövs bara ett par lärare och lite material.
– Det är två institutioner i samhället som är mycket viktiga för ett barn, familjen och skolan. Och det gäller alla barn. Ett barn som mår bra hemma kommer att må bra med sina vänner och lärare i skolan. Och om läraren är bra, kommer han eller hon att spela en stor roll när det gäller hur barnen relaterar till andra vuxna.
Du har under många år varit expert och FN-ansvarig för en banbrytande rapport om barn i konfliktområden. Hur har det förändrat dig?
– Jag tror jag har blivit mer mänsklig. Mycket av det jag har sett kommer att stanna med mig så länge jag lever. Som när jag har mött mammor till undernärda, svältande barn. Speciellt en mamma minns jag. Du vet, jag är en mamma och hon var en mamma, och vi visste att det fanns ingenting vi kunde göra. Det går inte att förklara den smärta och ångest en mamma känner inför maktlösheten att inte kunna hjälpa sitt döende barn.
Och här kom jag från FN och kunde inte heller göra någonting. Det var ett av de mest frustrerande ögonblicken i mitt liv.
– Jag var så arg, så hade jag hittat någon av de ansvariga för konflikten när jag gick ut ur det där lägret, så hade jag dödat honom! Jag var så rasande! Det får mig fortfarande att gråta, som du ser. För jag kan inte tolerera att barn lider. Jag kan bara inte det.
Varför slutade du att arbeta med FN-projektet?
– I Sierra Leone besökte jag ett projekt som försökte ge barnsoldater utbildning och ett nytt liv. En liten pojke berättade för mig hur han skar upp livmodern på en gravid kvinna. Han berättade om det som om det var något helt normalt, som om han bara sa att han hade ätit gröt på morgonen.
– Hur bär man sig åt för att avhumanisera ett barn så att han till och med känner sig stolt över att ha skurit upp en gravid kvinna? För att få ett barn att tappa alla begrepp om vad som är rätt och fel. Sådant som gör mig så arg. För det är självklart de vuxnas verk. De vuxna krigsherrarna som sitter bekvämt och har allt man kan önska.
Hur orkar man lyssna på sådana berättelser?
– Det var en av anledningarna till att jag var tvungen att sluta med det arbetet. FN ville att jag skulle fortsätta, men jag sa att jag inte klarade av det mer. Min son som var 13-14 år då sa: Mamma jag trodde du gjorde det här för att hjälpa traumatiserade barn. Men jag är rädd att du håller på att bli traumatiserad själv.” Och han hade rätt. Det tog mycket hårt på mig.
Men hur lyckas du behålla livsglädjen trots allt?
– Till slut handlar det ändå om vad man lyckas åstadkomma. Och har jag lyckats rädda ett enda barn från att lida en dag, så är allting värt det. Det gör mig mycket lycklig. Det ger kraft.
– Sedan betyder min familj mycket för mig. Där hämtar jag mycket styrka och glädje. Jag tror inte du kan arbeta med sociala frågor om du inte vårdar din egen familj. Ju mer jag tittar på min familj, mina barn och mina barnbarn, desto mer tacksam blir jag.
Har du tid att vara med dina barn och barnbarn?
– Åh, javisst, speciellt nu på senare tid. Jag tycker mycket om att vara tillsammans med mina barn och barnbarn. Du vet, jag var också tvungen att uppfostra mina barn alldeles själv. Min mammas historia upprepade sig också i mig. När min första man, (Moçambiques president) Samora Machel dog så var min dotter tio år och min son bara sju. De var mycket, mycket små. Så jag har fått kämpa själv, precis som min mamma, ända tills mr Mandela kom in i mitt liv.
Jag tror att jag talar för väldigt många när jag säger att det värmde våra hjärtan att se de kärleksfulla bilderna på dig och mr Mandela. Hur träffades ni?
– Aaah! Nu håller du på att bli alldeles för personlig…
Okej. Men tror du att det är annorlunda att bli förälskad när man möter någon senare i livet?
– Ja och nej. Att bli förälskad är spännande och upphetsande, det får dig att känna dig varm och lycklig. På det sättet är det precis likadant, vare sig det är den första kärleken eller den andra. Men det är annorlunda när du är vuxen när det gäller vad du ger och vad du förväntar dig. Det är ett mycket mer moget förhållande än när man är ung och full av fantasier.
– Du är beredd att ge mer och att förstå mycket mer, på det viset är det annorlunda.
Men känslan är precis densamma. Man är lika förälskad, absolut!
Graça Machel skrattar och ögonen glittrar.
När hon har lämnat sviten frågar jag hennes livvakt om hur det är med Nelson Mandela. Hur mår han?
– Åh, det är bra. Bara bra. Han är 92, du vet, och tycker det är lite jobbigt att resa för mycket, men om han inte mådde bra skulle hon inte vara här, jag lovar.
FAKTARUTA Graça Machel:
Namn: Graça Machel
Ålder: 65 år
Bakgrund: Internationell människorättskämpe med speciellt fokus på kvinnor och barn. Tidigare utbildningsminister i Mocambique. Med i den första FN-kommittén att övervaka barnens rättigheter. Flera uppdrag för barnens rättigheter jorden runt. Den enda kvinnan som har varit gift med presidenter i två olika länder. Ingår i The Elders (se separat faktaruta).
Familj: Gift med Nelson Mandela, 2 egna barn, barnbarn och Mandelas barn och barnbarn.
Faktaruta Nelson Mandela:
Namn: Nelson Mandela
Ålder: 92 år
Bakgrund: Advokat, politiker statsman. Sydafrikas president 1994-1999. En framträdande företrädare för den fredliga kampen mot apartheid. Under Mandelas 27-åriga fängelsevistelse var han en viktig symbol för kampen mot apartheidregimen både inom och utanför Sydafrika. Han har belönats med över hundra utmärkelser, däribland Nobels Fredspris och World’s Childrens Prize. Ingår i The Elders (se separat faktaruta).
FAKTARUTA WORLD CHILDRENS PRIZE:
* Kallas även Lilla Nobelpriset. Världens största utbildning för barnens rättigheter och demokrati. Barn över hela utbildas i vilka rättigheter de har och i det årliga programmet ingår också en världsomröstning, Global Vote, för enastående insatser för barnens rättigheter.
* World’s Childrens Prize är öppet för alla barn, skolor och humanitära organisationer. Det tillhör efter tio års existens 23 miljoner barn i 53 000 skolor i 101 länder.
* Priset delas varje år ut av drottning Silvia i Stockholms stadshus.
Faktaruta The Elders:
En opolitiskt bunden, internationell insatsstyrka byggd på erfarenhet, klokskap och intelligens. Gruppen initierades av den kände Virgin-miljardären Richard Branson och musikern Peter Gabriel tillsammans med Nelson Mandela, lagom till hans 89-årsdag.
The Elders leds av tidigare ärkebiskop Desmund Tutu och består av 12 personer (tio aktiva och två hedersmedlemmar).
* Martti Ahtisaari, Finlands förre president, vinnare av Nobels fredspris.
* Kofi Annan, tidigare generalsekreterare i FN, fredspristagare.
* Ela Bhatt, grundare av the Self-Employment Women’s Association of India (SEWA)
* Lakhdar Brahimi, f d utrikesminister i Algeriet.
* Gro Harlem Brundtland, tidigare statsminister i Norge.
* Fernando Henrique Cardoso, tidigare president i Brasilien.
* Jimmy Carter, f d president i USA, fredspristagare.
* Graça Machel, f d utbildningsminister i Mozambique, gift med Nelson Mandela.
* Mary Robinson, f d president i Irland och tidigare FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter.
* Desmond Tutu, tidigare ärkebiskop, fredspristagare.
Hedersmedlemmar:
* Nelson Mandela, Sydafrikas tidigare president, fredspristagare, gift med Graça Machel.
I dagens avsnitt möter ni Martina Montelius, folkkär författare, dramatiker och teaterchef. Hon leder Teater Brunnsgatan Fyra med kärlek, skratt och trygghet. Hon älskar speciellt människor med bukfetma och i kniviga situationer tänker hon ofta: Vad skulle Thorsten Flink ha gjort? Prenumerera gärna på Ledande frågor med Hillevi Wahl
Det var närmare 40 000 som startade och att jag lyckades hitta både Anna, Ulrika och Nettan, Kenneth, Patrik och Ida i detta folkvimmel måste väl bara få anses som ren lyckoträff. Många okända passade på att heja och prata lite:
”Är det du som ska springa 50 lopp?! Vad coolt!”
Jag hade starttid 22.15 vilket egentligen är läggdags för mig. Dessutom hade jag redan promenerat en och en halv mil på dagen och vandrat runt på startområdet i tre timmar. Kanske inte en helt optimal uppladdning. Men vilket startområde! Man fick gratis mackor och godis och dricka och bananer.
Jag stod framför det dignande baguettestället och häpnade.
”Va, är allt det här gratis?”
”Ja, är det fest, så är det!”
Jag gick bort till start en vid niotiden bara för att insupa atmosfären. Det var helt magiskt. Med fyrverkerier och pyrotekniska finesser och allsång till ”Just i dag är jag stark”. Samtidigt kan jag häpna över hur lydiga vi svenskar är. Att i princip ingen av de närmare 40 000 ställde sig i fel startgrupp, var det grupp 4e, så var det 4e. Inte 4d eller gudbevare oss 3e. Säger någon åt oss att sjunga så sjunger vi. Sa de åt oss att svära löpareden (att ha kul och vara snälla mot varandra fast i många fler ord), så svor vi. Och sedan på fem-fyra-tre-två-ett-noll-tuuut! så sprangs det.
Jag måste ha sett tio-femton startgrupper passera. Jag sjöng med varenda gång i Just i dag är jag stark, bara för att hjärnan tror det den hör. Och för att det var så himla härligt att se hur allas ögon lyste när de sjöng: ”jag har väntat så länge på just denna dan”.
När klockan närmade sig 22.15 så insåg jag att Midnattsloppet låg sådär fem löpargrupper efter i körschemat. Då gjorde jag det onämnbara. Jag. Klev. In. I. Fel. Löpargrupp! Jag tror det var 3d. (Det kan ha varit det som gjorde att jag fick en annan tid till slut än jag hade på min löparklocka än den officiella, men det handlar bara om en minut hit eller dit. Så det kan jag leva med.)
När startskottet ljöd och fyrverkerierna brändes av kändes det helt underbart. Vi sprang på Ringvägen där det var packat med jublande människor och det var trångt, men springbart. Jag kände direkt att det inte var någon idé att stressa. Jag fick springa i den här löpargruppens tempo, helt enkelt och bara go with the flow. Och vilket flyt! Vilken karnevalskänsla! Det var helt enormt. Massivt och festligt och varmt och alldeles underbart. Jag har inte upplevt en liknande folkfest sedan jag sprang Stockholm Halvmara för tre år sedan. Folk hängde bokstavligen ut ur sina fönster för att heja och lira sina favoritplattor för oss.
Barnen blåste såpbubblor på oss och på varje kilometer fanns det minst en happening med DJ:s eller körsång eller rockorkestrar som lirade. När det inte var ljusbågar och magiska ljusspel i en park. Ibland hade jag svårt att orientera mig, men om jag tittar på kartan så var det ungefär så här: Ringvägen bor mot Hornstull, sedan ner mot Norra Hammarbyhamnen och sedan i kringelikroka på söders fina gator upp mot Fjällgatan med den enormt vackra utsikten som fick håren att resa sig på armarna, ner på Renstiernas gata och sedan upp mot Slussen igen. Det kändes som en härlig nattlig sightseeingtur by foot, med jublande människor.
Alla uteserveringar tycktes ha öppet och det var en folkfest både på gatorna och på trottoarerna runt omkring. Tyvärr vågade man inte titta så mycket på åskådarna – eftersom det var så himla mörkt vid fötterna och jag var hela tiden rädd att snubbla på en sten eller trottoarkant eller ett hål i marken.
Vid sju kilometer började jag känna mig lite sliten i höfterna. Då var det bara att spänna rumpan och trycka upp bröstet och fokusera om på folkfesten och det faktum att jag bara hade tre ynka kilometer kvar innan hela min #50-lopp-satsning gick i mål.
”Nu måste jag verkligen njuta så mycket jag bara kan de här tre sista”, tänkte jag.
Och det blev en sådan glädje. Varenda steg var lycka och stolthet, styrka och tacksamhet och i viss mån lättnad. Och när jag såg det upplysta strålkastarmålet vid Zinkensdamm så var det något av det absolut vackraste jag hade sett! Det var nästan så jag saktade in på slutet bara för att få njuta av att springa den sista raksträckan in i mål. Alla loppen jag sprungit under året flimrade förbi i huvudet lite som i en film. Skogsloppen, nattloppen, stadsloppen, vårrusen, springskyttet, tjurruset och fjälloppen och Kilians Classik – och nu denna karneval! Vi dansade gatan fram. Och med upplyfta armar och jublande gester kutade vi in under triumfbågen. Vilken lycka! Vi gjorde det! Jag gjorde det! By golly, she did it!
Känslorna var återigen all over the place. När jag skulle spela in en film till Vardagspuls efter målgången så brast allt. Tårarna sprutade, rösten stockade sig, och glädjen, glädjen, glädjen!
Titta på filmen på Vardagspuls.se så förstår ni vad jag menar.
Och tack! Tack från hjärtat till alla er som har gjort detta möjligt. Som har hejat och peppat på vägen, som har trott på mig när jag inte har gjort det själv, som har sponsrat med kläder och resor och startplatser. Utan er hade jag inte klarat av det här. Kärlek till er alla! Nu kör vi vidare. Mot nya lopp, nya utmaningar och nya härliga upplevelser!
Det fyrtionionde loppet blev ett färgstarkt äventyr, ColorMeRad i Örebro. Jag tog tåget dit och fick genast meddelande från en kompis, Eva, om att hon ville ses. Bara det var ju värt att åka till Örebro för.
I Örebro regnade det och jag funderade mycket på hur färgpatronerna reagerade på just regn.
”Det kan bli rätt kladdigt”, sa en arrangör.
Hm.
Jag knatade runt i Örebro och såg förvånansvärt många som gick omkring och bar på gummimadrasser och badringar. Vuxna människor! Ingick det i loppet? Jag frågade ett par barn med uppblåsbara färgglada munkar.
”Slide n Glide! Där borta!”
De pekade mot en folkmassa och jag gick ditt. En galet hal vattenrutschkana mitt i stan. Säkert minst hundrafyrtio meter där barn och vuxna skrattade sig nerför backen till publikens lycka. Det var alltså inte bara ett lopp i stan. De firade att Örebro fyller 750 år. Och just denna veckan var det Århundradets Örebrofest med olika teman varje dag. Den här dagen var temat idrott och hälsa. Överallt på gatorna dansades det, några barn fäktades i full fäktningsutrustning, det var gympa och basket och crossfit och en massa kul. Dessutom är Örebro en konstnärlig folkfest med Open Art 2015 med bland annat verk från kinesiska Ai Weiwei. Hängande arbetskostymer på gågatan, svävande cyklar i kanalen och en inbyggd staty i något som nu liknade Wilks Nimis.
Min kompis Eva dök upp och guidade mig genom konstverken, underbart! Och sedan lämnade hon av mig vid starten där det var lite problem med det tekniska, men efter ett ”fem, fyra, tre, två, ett, köööör!” så var vi på väg utmed kanalen. Det gick inte fort. Det var trångt och trevligt och mer som en joggingtur med kompisarna. Vilket passade bra eftersom jag fått reda på att Friends får 100 000 kronor av ColorMeRad. Bara det är värt att springa fem kilometer för. Återigen var medelåldern runt 20, till skillnad från de flesta lopp jag sprungit där de flesta är runt fyrtio. Det var underbart att se de unga tjoa och heja på varandra och jubla över varenda färgpatron som de bombarderades med.
Jag har varit i Örebro rätt många gånger för att föreläsa, men aldrig sett stan från den här sidan. Så vackert det var! Så grönt och lummigt! Så överraskande konstnärligt, vackert, roligt, ibland provocerande, men hela tiden tänkvärt. Och väldigt, väldigt färgstarkt.
Örebroarna hade gått man ur huse för att heja på oss och de äldre skrattade häpet förtjust åt det tokiga i att kasta så mycket färg på kläderna.
”Tänk om det inte går att tvätta bort!”
Men det gör det ju. Färgen är någon form av mald majsstärkelse och helt ofarlig och bort med vatten och tvål.
Vi sprang som vanligt genom olika färgbågar, en för grön, en för gul, en för rosa och en för orange och strax före mål blev det en himla massa blå färg, så jag såg ut som en smurf när jag kom i mål. Längden på loppet och tiden är som vanligt helt oväsentligt. Min klocka visade 4,85 kilometer och det betyder att det var en nästan fem kilometer lång färgfest. Efteråt kunde man fortsätta dansa vid scenen och öka på färgkvoten.
Om man ville. Men jag skulle dansa hemåt och ta tåget hem och funderade på om de ens skulle släppa på mig ombord i det skick jag var.
Till min stora lycka hittade jag en stor och fräsch toalett (!) på tågstationen kunde tvätta av mig det värsta och byta om till rena kläder. Men när jag skulle natta mina barn på kvällen tittade de sömnigt på mig och sa: ”Mamma. Du är faktiskt helt blå.”
Smurf!
]]>Fyrtioåttonde loppet detta magiska år blev Klassiska Kullaloppet med start vid Rörums gamla dansbana på Österlen. Arrangörerna sa att Kulla nöjesplats, mitt i skogen, har anor från mitten av 1800-talet och att det är Sveriges äldsta dansbana. Det var ett rätt fräckt ställe, rent generellt. Dansbanan i mitten och sedan är det små bänkar långt upp i skogsdungarna som en fullt naturlig skogsamfiteater.
Loppet sprangs för 58:e året i rad – och återigen var det deltagarrekord, hurra! – och nere intill dansbanan var alltså start och mål. Inte på själva dansbanan, märk väl. Men just den detaljen missade visst Gunnar, vilket skulle visa sig senare. Wait for it…
Samtidigt som jag sprang mitt fyrtioåttonde lopp så sprang Gunnar sitt andra. Fortfarande iklädd skjorta. (Nästa gång hotar han med att springa i slips, så gud vet hur detta ska sluta.) Men inte bara Gunnar var med utan hela härliga Rörumsgänget – Rally-Sallys kamratgäng som hyr stuga tillsammans varje sommar på Österlen. Sally och Eva skulle springa lopp, men åt olika håll. Sally körde femman och Eva elva-kilometern. Jag och Gunnar tog femman med Sally.
”Det är bra, då kanske vi kan peppa varandra, för jag springer inte fort, jag går fortare än jag springer”, sa Sally på sitt skönt skånska jag-sajer-baura-såm-de-e-sätt.
Hon vägrar dessutom uppvärmning med höga knän.
”Naj, naj, då blir det läckage!”
Hahaha. Där trodde jag Gunnar skulle svälja sitt nikotintuggummi.
Nå. Rörumsgänget tjoade igång oss i starten och vi sprang upp i skogen. Någon form av bokskog, skulle jag klassificera det som. Underlaget var sand i början, senare bred skogstrail, grusvägar intill bondgårdar och hästhagar och så småningom härliga små småstigar genom skogen. Underbart.
Hela vägen sprang vi tillsammans. Jag skuttade lite fram och tillbaka, speciellt i nedförsbackar när jag får så otrolig lust att bara dra på, men då stannade jag och filmade lite extra. Så filmen blev bra!
Efter två kilometer var det världens sötaste vätskekontroll med två otroligt söta funktionärer och Gunnar blev jätteimponerad av deras bordkonstruktion gjord av hönsnät och några väl avsågade bräder. Han tog två muggar och stannade och pratade lite – Sally saktade inte ens av på stegen:
”Naj, naj, det går inte – då får jag aldrig upp ångan igen!”
”Så kan de va”, log funktionärsparet.
Det var Sallys och Gunnars första skogslopp och de tyckte det var mycket tuffare än ett vanligt stadslopp.
”Jag brukar få ordning på andningen efter en kilometer, men här tog det fyra”, sa Sally efteråt. Men de tyckte också att det var roligare. Jag var jätteimponerad över det tempo de båda höll, tyckte inte alls att det var promenadtempo. Det var backigt och kuperat och härligt, härligt.
När Gunnar väl fick igång sin musik på iPhonen, så fick han dessutom upp ett sjuhelsickes tempo och Sally såg förvånat på hur han liksom bara fladdrade iväg.
”Gunnar du har ju grymma vadmuskler!” ropade hon. ”Du måste ha smygövat!”
Sedan var det bara för mig att hänga på Gunnar i den långa härliga nerförsbacken in i mål…eller hur var det nu? Gunnar sprang alltså som besatt. Mot mållinjen, folkets jubel, in på upploppet och tre meter före mål – ja då tar Gunnar plötsligt av snett uppåt höger, in på dansbanan och går iväg och sätter sig!
Haha!
Och jag som springer efter och peppar håller på att springa samma väg, men hör ju folket, och Rörumsgänget:
”Hitåt Hillevi! Hitåt! Här är målet!”
Arrangörerna skrattade och skakade på huvudet. Det måste ha varit den knasigaste målgången jag upplevt under mina 48 lopp i år.
Så vi måste ju fråga:
Gunnar, vad hände egentligen vid mållinjen?
”Jo. Jag bara sprang. Och den delen av hjärnan som inte sprang försökte komma ihåg var starten var någonstans. För start och mål skulle vara på samma plats. Så när jag passerade startlinjen svängde jag direkt åt höger, för att liksom inte vara i vägen för de andra som sprang elvakilometsloppet. Sedan tog det flera minuter innan jag förstod att jag hade missat mållinjen som låg tre meter längre fram.”
Ja. Jag säger som funktionärsparet vid vätskekontrollen:
”Ja, så kan det va.”
Gunnar fick i alla fall sin andra fina målgångsplakett och en tid som stämmer med den vi har på klockan. Så allt blev bra till slut.”
”Men vad är det här!?” sa Gunnar med tindrande ögon när vi svängde in framför Kvanvallens idrottsplats på Österlen för att jag skulle få springa mitt 47:e lopp, Sankt Olofsloppet.
För det var full rulle på folkfesten med knastrande, brusande högtalare och hundar med trattar för sina huvudet, dansande småbarn och dessutom knattelöpare som hade en hinderbana på upploppet med höbalar och ålning medelst hasning och en stor vattenkanon som de skulle springa igenom.
”En hinderbana!”
”Ska vi också ha hinderbana?” frågade jag en man som var iklädd nummerlapp intill mig.
”Jag vet inte! Jag står just och undrar samma sak”, sa han, halvt förskräckt, halvt barnsligt förväntansfullt.
Solen sken, barnen stod på händerna och gjorde frivolter och en kvinna ammade sitt pyttelilla barn under ett träd och det var högtryck vid nummerlappsutdelningen från scenen intill idrottsplatsen.
”Det är deltagarrekord! Så här många har det aldrig varit!”, sa arrangören glatt.
Mycket tack vare att jag var med i Radio Kristianstad och puffade för mina två Skånelopp, skulle det visa sig. Så kul! För de lokala klubbarna behöver verkligen anmälningsavgifterna för att kunna göra bra grejer för barn och ungdomar i trakten.
Gunnar såg fortfarande helt lycklig ut. Det här var helt i hans smak. Tokigt och folkligt.
”Ska du inte springa? Det här kan bli ditt första lopp! Det vore väl helt perfekt.” sa jag.
”Näeeeee…” sa han.
Men det fanns ett litet ja därinne, det märkte jag.
”Jo, kom igen nu. Jag vet att du vill. Du kan gå och springa om vartannat. 4,7 kilometer, det klarar du.”
”Näeeeee…” sa han.
”Du har ju springskorna på dig”, sa jag.
I övrigt bara skjorta och shorts, men vem bryr sig om sådant i Sankt Olof?
”Sluta nu”, sa han. Men försvann ändå mystiskt bort mot startlappsutdelningshållet.
Och visst. Medan jag gick på toan och snackade om banan med lite lokala förmågor, så hade det hänt: Gunnar stod och tog på sig nummerlappen när jag kom tillbaka.
”Ja, jag har ju springskorna på mig”, log han.
Han var nervös, men vem är inte det på sitt första lopp?
”Och i startfållan har vi också Hillevi Wahl som ska springa sitt fyrtiosjunde lopp”, sa speakern och alla klappade händerna.
Vart banan gick visste ingen riktigt fortfarande.
”Spreng forbi garaoget därborda, sedan te högor och sedan te vänstor upp mod kyrkan och sejn är de bara å föulja di gula snitslarna som di står Spaurbanken Syjd po!
Å vad jag älskar skånska! Just det där med Sparbanken Syd på snitslarna blev jag helt tårögd av.
Fem-fyra-tre-två-ett och vi var iväg! Ut från idrottsplatsens konstgräs och höger-vänster mot kyrkan, en gammal vacker stenkyrka från 1400-talet – för övrigt en populär vallfartskyrka för pilgrimer. Från början hade byn faktiskt det just i dag passande namnet Lunkende by (lunkande by). Så här står det på wikipedia om just det: ”… men eftersom kyrkan var Danmarks största Olofhelgedom glömdes till slut ortnamnet bort och hela byn fick kyrkans namn. Så kommer det sig att en by på Österlen bär den norske helgonkungen Olofs namn.”
Strax efter kyrkan kom vi in på en skön grusväg genom sädesfälten och första kilometerkontrollen gick genom en vacker kritvitas och röd portal in till en fullt fungerande bondgård. Och vem stod där om inte den gamle bonden med händerna i fickan som tittade på oss färgglada löpare med viss förvåning.
”Ja kämpa po nu!”, sa han smått lakoniskt.
Underbart! Gunnar blev glad igen, och kunde njuta av naturen. För herregud så vackert det var. De gyllene sädesfälten med sina överjordiskt eleganta skiftningar, röllekorna som vajar stolt i vinden, korna som betar, pilalléerna, hästarna som slänger med svansarna, dofterna, och humlorna som liksom promenerar på marken i Skåne, det gör de nog bara här.
Gunnar tyckte det började bli jobbigt. Han varvade löpning och gång och jag peppade. ”Lätt och stark, lätt och stark”. Han hade ingen klocka och när jag ropade ut vilken kilometer vi var på så blev han lite uppgiven. Han trodde vi hade kommit mycket längre. Det där snackade vi om efteråt, att en springklocka kan vara till stor hjälp för att känna att man har kontroll över sitt eget lopp. Att man vet att man ska kuta på fram till det-och-det-kilometermärket. Jag tycker man kan strunta i tider och jämföra sig med andra, men för den egna statistiken kan det vara roligt och framför allt ger det en skön känsla av kontroll.
Sista halvan av loppet gick på Byavägen genom Sankt Olof och nu fick vi massor av pepp!
”Det kändes som om alla 624 invånare var ute och hejade på oss”, sa Gunnar efteråt.
Det var skönt eftersom det var uppför mesta vägen in mot idrottsplatsen, där vi sprang in till folkets jubel och speakerns gratulationer till ett väl utfört fyrtiosjunde lopp. Jag trodde han skulle berätta om Gunnars första lopp också, i nästa mening. För så stort tyckte jag att det var.
Lykke kom och sprang med de sista meterna in i mål och Elliot stod och fotograferade. Stolta barn! Bästa känslan.
I skrivande stund är det dagen efter loppet, det har gått ett halv dygn sedan vi sprang i mål och jag frågar Gunnar hur det känns nu:
”Först tyckte jag att det var jobbigt, men det glömmer man ju rätt snart. Det jag minns nu är hur vackert det var! Jag önskar att fler lopp var så här, roliga och spontana med bara ett par hundra deltagare. Hoppas vi hittar fler sådana här vackra pärlor till lopp!”
Och hur var det nu med hinderbanan? undrar Vän av Ordning. Nej, det var bara till barnen. Lite synd. Men till nästa år kanske vi också får klättra och krypa och springa genom vattensprut?
]]>Svartsöruset blev det 46:e loppet i ordningen. Det var dreamteamet från Storstadsjakten som tipsat mig om Svartsöruset, eftersom de har landställe på en ö i närheten.
”Det är supermysigt! Väldigt lokalt och vackert mellan sommarhagar och ängar och in i skogen på vackra stigar. Det brukar vara drygt hundra deltagare, inklusive knatteloppen. Och så kan man välja mellan fyra eller åtta kilometer. Men vi tar väl åtta!”
Eftersom vi just hade klarat av en och en halv mil tillsammans lät det som en jättebra idé. Sofie hängde med.
Jag tog med mig hela familjen, packade matsäckar och badkläder och springkläder – och hund – och körde mot Ljusterö. Bara att åka bilfärja över var ett smärre äventyr för hela familjen. Vid Ramsmora Varv parkerade vi bilen och blev hämtade av Camilla och Klas med en rysligt snabb båt. Hej vad vi flög fram! Först vågade Lykke inte ens titta, det var lite som att åka Vilda Musen på Gröna Lund, sa hon. Men efter ett tag vågade hon kisa och titta och då tjoade hon bara glatt att det kittlade i magen. Tolvårige Elliot var överlycklig.
”En sådan här båt ska jag ha när jag blir stor!”
Bra. Då vet vi det.
På Idholmen, där Camilla och Klas har haft landställe i sådär tjugofem år, stod Camillas make Bengt och rensade nyfångad fisk.
”Jag står mest här som ett pittoreskt inslag”.
Sådär är det i Roslagen.
Vivi blev hellycklig över att hitta en kompis i lagom höjd också, fårhunden Gin.
”Yin? sa jag glatt. Som i Yin och Yang?”
”Näe, skrattade Bengt. Som i Gin och tonic!”
Gin var nio år och inte fullt lika skuttig som Vivi, men låg mest och tittade på när hon sprang upp och ner för Krigsstigen – ja, det stod att den hette det, uppförsbacken mot huset. Upp och ner, upp och ner och upp och ner, sprang Vivi. Och när hon inte gjorde det så kutade hon efter Klas kompis Yann när han skulle hälla ut fiskrenset på en kobbe. Medan Yann vadade och sa till Vivi att hålla sig borta, så tvekade Vivi bara en sekund – och försökte kuta rakt upp och över den branta klipphällen. Det gick sådär. Hon kom halvvägs och sedan kunde inte ens en bergsgetsliknande hund hålla sig kvar. Hon kasade rakt ner i vattnet med ett rejält plums!
”Herregud!” sa jag.
Men Vivi var precis lika glad ändå och skuttade vidare mot fiskrenset. Hon druttade i baklänges från bryggan en stund senare – men simmade bara glatt i land. Jag tror aldrig att jag har sett en lyckligare hund.
Vid 15-snåret fick vi packa in allihop i båten igen för avfärd mot själva loppet och nu blev det trångt. Tio personer och två hundar tyngde ner båten. Men det gick bra det också. Jag är ingen båtexpert men man anar att den där gummibåten har en del hästkrafter. Vägen mot Svartsö var fullkomligt sommarskärgårdsmagisk med solglitter på vågorna, lekande barn vid små stränder och vikar. Vinkande, glada båtmänniskor, njutande ansikten vända mot solen. Doftande grönska, blommor, måsar, vackra gamla stugor och en del smärre slott.
Vi kom fram till Svartsö en kvart före start. Egentligen hade de stängt nummerlappsutdelningen.
”Men vi är flexibla”, log en funktionär.
Några äldre män satt och klockade tider med tidtagarur för knatteloppen. Bara en sådan sak! Gamla hederliga tidtagarur!
”De brukar vara korrekt på sekunden också”, sa Camilla imponerat.
”Kom ihåg att lämna tillbaka nummerlapparna efter loppet!”, sa funktionären. Älskar när arrangörerna återanvänder så mycket som möjligt. Helhetstänk!
”Ska vi försöka hänga ihop? Det gick ju så bra senast?”, sa Camilla. Det tyckte vi alla var en jättebra idé. Då.
Fem, fyra, tre, två, ett – tuuut!”
Klas, detta vidunder, kutade iväg som ett jehu igen och jag hade ett himla sjå att kasta mig fram mellan de andra löparna. Det var varmt och det var uppför och det gick rasande fort. Pulsen gick från noll till 195 direkt. Sedan låg den där och vägrade gå ner. Det var tungt. Ansträngningsastman hade joddlarfest. Efter närmare två kilometer insåg jag att detta inte kommer att hålla hela vägen, i åtta kilometer. Jag tvingades dra ner på tempot och tappade de andra ur sikte.
På nästan varje lopp infinner sig de här tankarna:
”Varför håller jag över huvud taget på med det här?”
”Vad är det för fel på att promenera?”
”Alla andra är säkert redan i mål, det är ingen idé att jag ökar!”
”Hur kan jag fortfarande vara i så dålig form efter fyrtiofem lopp?”
”Jag borde träna mer.”
”Jag borde träna mer i uppförsbackar.”
”Jag borde träna mer på långlopp.”
”Jag borde träna mer. Generellt.”
Ovanstående tankar kommer strax innan tre kilometer. Marathon-Mia brukar säga att de tre första kilometrarna är uppvärmning. Det ligger mycket i det. Inte minst mentalt. De tre första är alltid jobbigast, både i huvudet och i kroppen. För efter de där första tre kommer de andra tankarna:
”Så vackert det är med alla sommarängar!”
”Herregud, det är ju så vackert så man nästan måste nypa sig i armen!”
”Varför är inte alla i hela världen här och springer?”
”Men vilket otroligt sött hus!”
”Kolla smultron! Och kolla blåbär!”
”Kolla rådjur!”
”Kolla fjärilar! Kolla humlor! Kolla vildrosor och vildhallon!”
Då brukar pulsen vara nere i mer hanterbara 170 och det känns som om jag bara joggar fram. Fortfarande tror jag att alla redan är i mål, men det gör liksom ingenting. Och närmare fyra kilometer på just det här loppet hörde jag plötsligt Klas:
”Kom igen nu, Hillevi!”
Han är inte alls redan i mål. Och framför honom i fjärran ser jag Camilla och Sofie. De är inte heller i mål.
Plötsligt hörde jag dessutom folkets jubel. Nu var det dags för varvningen genom den lilla hamnen mellan lanthandeln med ljugarbänken och glasskiosken och alla tjoade och hejade och man blir faktiskt så himla glad! För att ingen av dem känner mig för fem öre, de har ingen aning om att det här är en galning som ska springa femtio lopp för att fira femtio. De ser bara en glad och svettig kvinna med ansträningningsastma och de hejar och tjoar för att hon över huvud taget springer deras Svartsölopp på deras fina ö.
Vanligtvis brukar jag inte gilla lopp med varvningar, men vid just det här loppet gillade jag att få en andra chans och uppleva de första kilometrarna igen. Det var rätt mycket uppför, insåg jag nu. Mycket uppför och mycket upp och ner. Återigen tänkte jag att jag nog faktiskt borde köra mer backträning i höst. Och kanske sluta slarva med astmamedicinerna. Men varenda meter var fortfarande sådär magiskt vacker och nu sprang jag rätt mycket alldeles ensam, vilket var skönt. I början av loppet var det sådan trängsel så jag inte såg mer än närmaste löparen framför mig.
Vid den fina vätskekontrollen strax efter sex kilometer stannade jag och pratade lite med de sockersöta barnen.
”Är det okej om jag häller vattnet över mig i stället?”
Det var det. Jag hällde två muggar över mig.
”Neeej! Mobiltelefonen!”
Jag hade hällt dem rakt ner över mig och ner på mobiltelefonen! Så klantigt!
Stackars barn. De såg helt förskräckta ut. Men jag tog upp den ur löparvästen, torkade av den, kollade den och jodå. Den hade klarat det också. Barnen pustade ut och hejade iväg mig.
”Heja Hillevi, kom igen nu!”
Det var ju Klas! Igen! Var inte han redan i mål? Jag tittade på klockan. 38 minuter. Jag visste att de hade haft som mål att klara sig under 50 minuter. Det var två kilometer kvar. Och uppe på backkrönet därborta skymtade jag Camilla och Sofie.
Först trodde jag att de hade suttit stilla på en sten och väntat in mig. Långsamt fattade jag att de faktiskt hade sprungit på i sin egen takt och att jag inte var så himla långt efter som jag trodde.
En av anledningarna till att jag hade varit så ensam i spåret var för övrigt att nästan alla löpare hade sprungit 4 kilometer. Men det visste jag inte heller just där och då.
Jag kutade bara på i lugnt tempo och kände att mitt leende blev bredare och bredare ju närmare jag kom speakerrösten i hamnen. Nu var jag nere i hamnen igen, mellan glasskiosken och lanthandeln och mera jubel! Hurra vad kul! Sista svängen ner mot mål nu och vem kommer emot mig där om inte Lykke! Och Klas och Camilla och Sofie som också ville kuta in i mål med mig!
Underbart härligt och så mycket kärlek! Vilka kompisar jag har! Jag är verkligen lyckligt lottad.
Yann, som hade snabbgått 4 kilometer hade kommit in i mål först. Sofie spurtade in strax strax före Camilla och Klas som hade lyckats klara sitt femtiominutersmål med en halv minut. Och jag? Jag hade sprungit på femtioen minuter. Inte så illa ändå. Framför allt var jag ju en av de få som hade sprungit två varv. Denna magiska dag. Bara det gör ju oss allihop till vinnare.
Vi firade väl genomfört lopp med att åka lite mer jättesnabb båt och bada massor på Camillas ö och fika på bryggan och sup-surfa fram och tillbaka i viken. Solen sken och fåglarna kvittrade och hunden var lycklig och vi fick magiskt gott kaffe. Vad mer kan man begära av livet? Jag älskar när loppen blir en heldagshappening!
]]>Det 45:e loppet kan vara ett av de absolut roligaste jag har sprungit. Och ett av de längsta! Och säkert ett av de snabbaste. Så här var det: Jag fick en inbjudan av Roger Andersson som jag träffat på Björkliden Arctic Mountain Marathon 2012. Han arrangerar sedan tre år tillbaka Sommarstadsjakten i Stockholm, med lite hjälp av sina kompisar på Svenska Marathonsällskapet. Informationen var först knapphändig:
Start klockan 18.00 utanför McDonald’s i Liljeholmen. Medtag gärna gammal nummerlapp och säkerhetsnålar och ett glatt humör. Man delas in i lag på plats, får uppdrag på vägen och den totala sträckan är cirka 10 km, beroende på hur smart man är och hur vingligt man springer.
Jag larmade genast de smartaste människorna jag känner: Camilla och hennes son Klas som jag tränar militärträning med till vardags. De hängde på direkt! Underbart.
När jag kom fram till starten såg jag att 99 procent av de andra var vässade marathonproffs. Hjälp. Hur skulle detta gå? Nåja, vi var säkert smartare. Vi var drygt fyrtio startande och delades in i 11 lag. Camilla hade toppat vårt lag med sin kollega Sofie som hon beskrev som träningsnarkoman. Något Sofia mest skrattade så hon satte i halsen åt.
Roger höjde rösten och beskrev tävlingsläget: ”Ni kommer att få tre platser muntligt som är kända ställen i Stockholm. Tävlingen har i år Amerika-tema, eftersom jag just varit där. På varje plats kommer det att finnas personal med uppgifter att lösa och när ni har löst dem får ni ett ledtal på varje ställe. De tre ledtalen ska sedan, på något sätt, med hjälp av de fyra räknesätten, leda er till det slutgiltiga svaret. På tredje kontrollplatsen kommer ni också få reda på var målet ligger.”
”Galenskaper!”, tjoade Klas lyckligt. Han hade aldrig någonsin sprungit längre än åtta kilometer och tyckte att just nu, idag, var det en bra dag att testa en mil. Vi var lag tre. En härligt spretig fyrklöver.
Lagen skickades iväg med två minuters mellanrum. När det var vår tur viskade Roger de tre kontrollplatserna: Amerikanska ambassaden på Gärdet, Stockholms stadion, och Hotell Hilton vid Slussen.
Klas fantastiska hjärna hade redan börjat surra. Han tog ut kursen direkt och gjorde höjdkurvsanalyser och gps-koll samtidigt som han sprang iväg i ett sjuhelsickes tempo. Det var knappt att jag och Sofie hängde med. Jag kände mig som min springerspanielhund med tungan hängandes ur mungipan.
”Vad tränar du för något då?” lyckades jag flåsa ur mig till Sofie.
”Tyngdlyftning”, flämtade hon. ”Och så klättrar jag lite”. Hon tog några djupa andetag innan hon fortsatte: ”Och så har jag precis börjat springa igen, tänkte att det här kunde vara en bra start.”
Vi sprang över Liljeholmsbron ner mot Hornstull, klippte över alla stora gator hej vilt när det inte kom bilar, även detta hade Klas total koll på så vi inte sprang en enda meter i onödan. Vi spurtade ner mot Söder Mälarstrand och började tugga kilometer.
”Heja Camilla, heja Camilla!” ropade någon från nattklubbsbåten – eller fjolljollen som de kallar sig själva – Patricia.
Det var Camillas skönsjungande kompis Marina som blev spontan hejarklack. Efter drygt tre kilometer klippte vi den första kontrollen vid Hotell Hilton vid Slussen. Uppdraget: Hur många barn har dessa kända amerikaner tillsammans? Det var Brad Pitt och Owen Wilson. Vi tittade på varandra. Antal barn? Nä. Vi fick googla. Sex plus två. Svaret var Åtta. Det var alltså första ledtalet.
Klas fick ny fart under springskorna och satte kurs mot Amerikanska ambassaden. Vi så två andra lag på vägen, men de stannade för röd gubbe! Herregud. Vi korsade gator och heldragna linjer utan att blinka och vinkade glatt till de förvånade åskådarna. Jag förstår dem. Fyra spretiga, svettiga människor med nummerlappar där det inte finns en enda avspärrning som trotsar alla trafikregler som någonsin funnits och ser skitglada ut.
”Det här är ju skitkul!”, tjoade jag.
”Galenskaper!”, tjoade Klas glatt tillbaka. ”Den bästa sorten!”
Vi sprang bort mot Slottet, rundade hörnet av Grand hotell, ner mot Skärgårdsbåtarna och kutade längs med Strandvägen. Och där luktade det apa. På riktigt.
”Herregud, har någon kräkts?”
”Men de kan ju inte kräkas var femte meter. Inte ens på Strandvägen!”, flämtade Camilla. Vi insåg rätt snart att det måste vara träden som luktade så fruktansvärt illa. Vi fick andas genom munnen. De sista hundra meterna på väg mot Amerikanska ambassaden sprang vi om Lag 2 och klippte den andra kontrollen. Nu var det en Marathonfråga. Vi fick se en bild på en marathonlöperska och frågan var när hon tog OS-guld. Vi stod som levande frågetecken. Men googlade: USA, guld, womens marathon Olympic games. Och fick fram svaret 1984 (när kvinnan Joan Benoit vann OS-guld i Los Angeles).
Ny gps-kurs med Klas och sprint ut i oändligheten. Eller snarare: Mot Stockholms stadion. Vi hade för länge sedan sprungit ut ur min egen bekvämlighetszon och ett tag var vi nere på 4-tempo! Helt galet och så vansinnigt roligt. Och Camilla och Klas underhöll oss med små anekdoter på vägen. Dessa underbara, smarta människor. Det blev lite som en guidad tur samtidigt som vi sprang loppet.
Vid Stockholms stadion blev det närmast trafikstockning av fem-sex lag som sprungit från två olika håll. Vi fick köa lite. Innan det var dags för uppgift tre: Hur många guld tog USA när OS gick på Stockholms stadion 1912? Ingen av oss kunde det heller. Men Google visste: 25.
”Och detta tal ska ni multiplicera med 8”, sa kontrollören. Alltså blev tredje ledtalet 200. Nu hade vi: 8, 1984 och 200. På något sätt skulle det bli ett svar på en fråga vi inte visste. Hm…
”Och var ligger målet?” frågade vi kontrollanten.
”Restaurang Brooklyn Bar under Liljeholmsbron.”
Vi tittade på varandra. Det var ju i princip hela vägen tillbaka igen. Och vi hade redan sprungit nio kilometer. Så det där med cirka tio kilometer var verkligen jättecirka.
”Okej, då kör vi!”
Klas tänkte ut smartaste vägen, nu när vi inte behövde stanna för kontroller. Det blev inte bara en smart väg utan en otroligt vacker väg. Genom Humlegårdens lummiga grönska där ett tiotal snygga människor gick balansgång på linor som var uppspända mellan träden. Vi fortsatte tvärs över Stureplan där alla poshiga människor höll på att sätta i halsen när vårt spretiga Pippi-Långstrump-liknande gäng kutade tvärs genom attachéportföljer, knytblusar och backslickfrisyrer utan att passera go.
Ett marathonlag var tvungna att stanna för att lätta på trycket, och då fick Klas ännu högre fart, bara för att vi skulle kunna sticka ifrån dem – och för att de inte skulle se vilken supersmart väg vi tog. Haha! Det sitter verkligen en vinnarskalle på den mannen.
Vi kutade vidare, ner mot Slottet igen och nu slog Klas personligt rekord för varje meter han sprang.
”Så vackert det är!”, sa han och slog ut med armarna i en panoramagest. Det var det verkligen – kanske har Stockholm aldrig varit vackrare. Ljuset, vattnet, skärgårdsbåtarna, de fladdrande sommarkjolarna, cyklarna, grönskan, musiken från Kungsträdgården – allt var helt magiskt. Och fortfarande sprang jag med bästa gänget. Jag började känna av ryggen och rumpan men tänkte på min springfröken och hans mantra: lätt och stark, lätt och stark. Och så tänkte jag på femkronan mellan skinkorna och då gick allt så mycket bättre.
Vi sprang mot Slussen igen, svängde under broarna och ut på Söder Mälarstrand, nu var det inte många kilometer kvar. Bara raksträckan på ett par kilometer och sedan Hornstull.
”Vi kanske borde fundera ut vad svaret på gåtan är”, sa Klas.
Bra idé. Vi hade alltså talen 8, 1984 och 200. Först tänkte vi på Maraton och att svaret skulle ha något med det att göra, 4,2195 till exempel. Men hur vi än använde de fyra räknesätten kom vi inte ens i närheten. Jag tittade på Stadshuset på andra sidan Riddarfjärden och tänkte osökt att Eldkvarn brann 1878. Bara för att min hjärna funkar så. 1878. Ett årtal? Nu ska vi se. Om vi hade 1984 minus 200 minus 8, vad har vi då? 1776!
”Visst hände det något i USA 1776?” tjoade jag.
”JAAAAAAA!” jublade Camilla och Klas med en mun. ”Det var då de blev ett land! Det var då de skrev på Självständighetsförklaringen!”
Vi tog glädjeskutt och hoppsansteg på Söder Mälarstrand. Jäklar vad bra vi var! Vilket teamwork! Vi sprang de sista kilometrarna i rent glädjerus. När vi kutade över gatan vid Högalidskyrkan satt ett förälskat par och gapade över vår framfart.
”En och en halv mil senare!” tjoade jag åt dem och gjorde tummarna upp.
”Woooow!” sa de och log stort och imponerat.
Ner mot Hornstull, nu har det Camilla och Sofie som var starkast. De skuttade fram som om de precis hade börjat springa. Men Klas visade fortfarande vägen: ”Spring över här, efter svarta bilen!”
Vi skulle ner under Liljeholmsbron och hitta Brooklyn Bar.
Där var det! Vi såg Roger och några löpare.
”Ööööka!” ropade Klas som sprang som värsta marathonlöparen. Vi ökade och kom i mål någonstans runt femte lag. Inte illa bland en massa marathonstjärnor. Och svaret var helt rätt och vi fick vingummin av Roger och livet var fantastiskt.
”Jag måste stretcha”, pustade jag. För rumpmuskulaturen hade aldrig varit tajtare.
”Hur långt blev det?” frågade Camilla.
”1,5 mil!”
Vi highfivade varandra och jublade och kramades. Hurra vad bra vi var. Ibland blir jag faktiskt riktigt imponerad av mig själv. Den här dagen var en sådan dag. Inte visste jag att jag kunde springa så fort och så långt så länge.
Men med det här gänget gick det alldeles utmärkt. Och jag tror vi hade roligast av allihop. Glädjematchen vann vi helt klart.
Hillevi testar: I dag testade jag att ha hummerlappen en hand under bröstet, som springfröken Fredrik hade tipsat om. Och vet ni, det var helt perfekt!
Musköloppet har funnits i 24 år. Sådant märks när man är på plats, när ett lopp har anor. Då är arrangemangen alltid mycket mer folkliga. Det är ingen jättehets på vilken tid man siktar på eller vilka snajdiga kläder eller prylar man råkar ha på sig – många springer i vanlig bomulls-t-shirt och tajts från början av seklet. Det är lugnare och mer familjärt, barnen är med och har kanske sprungit knatteloppet med grannbarnen sedan de kunde ta sina första springsteg.
Jag hittade dit via Löparkalendern – utan den hade jag knappast kunnat komma upp i 50 lopp på ett år. Visserligen var det en bra bit från Roslagen, där jag just nu befinner mig på semester – men de sålde in loppet bra på hemsidan: En familjedag i storslagen skärgårdsmiljö!
Så vi satte barnen i bilen och gjorde en heldag av loppet. Parkeringen var på en äng en rätt bra bit från Hembygdsgården och på vägen mötte vi många glada små löpare med snygga medaljer om halsen. Väl på plats var folkfesten redan i gång. Med kaffe och fika och korv och hantverksförsäljning och gott om bord att sitta och äta sin picknickkorg vid.
”Hej Hillevi!”
Det var en kompis kompis, Pernilla, som var med och sprang ett av mina första #50-lopp med i vintras. Rudan Night Trail.
”Efter Musköloppet har jag bara sex kvar!”, sa jag glatt.
”Då har jag nog trettiofem”, skrattade hon. Femton lopp på ett år är inte heller fy skam. Det är så roligt att träffa mina facebookkompisar på tävlingsdagarna.
”Hej, det är jag som är Liselott Silwer!”, sa en annan tjej.
Jag hade pratat med henne så många gånger på Facebook så jag var helt övertygad om att vi hade träffats i det verkliga livet, men det hade vi inte.
”Men du känner min bror, Henrik”.
Tänk så liten världen är. Henrik och jag åkte med de Rosa Bussarna till Indien och Nepal för sådär 25 år sedan. Vi blev matlagskompisar och höll ihop i vått och torrt och sov skavfötters i tre månader. Han syrra Liselott verkade vara en minst lika trevlig människa.
”Och så jobbar jag med Andreas”. Min militärträningskompis.
”Ska du inte komma och träna med oss då?”, sa jag.
”Nja, men du kanske vill testa Triathlon?”, sa hon lite smålurigt.
”Håller du på med sådant?”
”Ja, jag har startat Triathlontjejer – just för att inspirera och peppa andra tjejer att våga.”
Jag tog ett djupt andetag.
”Jag är faktiskt lite nyfiken och sugen att testa…”, viskade jag. Sådär så ingen skulle höra.
Hon gjorde direkt tummen upp. Så nu kanske jag vet vad jag ska göra när de femtio loppen är klara. Säger jag bara. I all ödmjukhet.
Musköloppet då? Javisst ja. Ja, det var ju full cirkus med alla gamla kompisar jag råkade hitta där, Ulf, 65 till exempel som tittade på mig som jag var ett spöke:
”Vad fan gör DU här?”
Haha. Han har alltid varit rak på sak. Inga krusiduller. Han var som en extrapappa till mig på Expressen en gång i tiden. Nu är han pensionerad och myser omkring på Muskö. Loppet började han springa för att magen blev lite för rund.
”Jag har gått ner 20 kilo”, sa han stolt.
”Så vad har du för mål i dag?”
”Tja, att klå dig!”, skrattade han.
Vilket kunde ha blivit superlätt. Två minuter innan loppstart kom jag på att jag glömt att ta min astmamedicin. Jag rotade igenom hela väskan, men hittade den inte. Det fick gå ändå.
Pang! Där gick starten och vi for iväg. Första två kilometrarna gick kanonbra. Jag hade bra studs i benen och terrängen passade mig precis. Genom skogen och leran och längs med vattnet. Fint och vackert och lagom mycket folk. Men sedan började det gå uppför och astman satte sig på psyket. Det var för övrigt en vansinnigt lång och seg uppförsbacke. ”Slakmot”, kallas det visst. Astman kom ifatt mig. Nu blev det trögt och tungt. Tack och lov fanns det en vattenkontroll på exakt rätt ställe. Hurra vad bra!
Vi sprang lite på sommarvägen på asfalt och hej, nu kom solen fram, och det blev varmt något så in i bängen – men vad händer i nästa uppförsbacke då? Jo, då står brandkåren där och duschar oss med vatten! Så härligt! Så underbart! Så glad jag blev. Barnsligt glad. Det är exakt sådana här små extragrejer och överraskningar jag älskar med lopp. Jag fick ny fart på benen och sprang för fjärde gången om en kille i gul t-shirt.
”Springer du i intervaller eller något?”, flåsade han.
Ja, tydligen är det lite så jag jobbar. Det är inte första gången någon frågar. Jag måste jobba på att kunna hålla samma härligt höga tempo hela tiden. Nu passar jag ju på att filma och ta kort mellan varven för att få ner pulsen.
Jag hade koll på Ulf också, hela loppet. När jag stod och filmade sprang han förbi kameran nästan varenda gång, så vi låg ganska lika. Attans. Jag måste öka lite.
Vi sprang in i ett lummigt villaområde där husägarna satt i solstol och några hejade lite lojt på oss och skålade med drickat. Man har olika intressen i livet.
In i skogen igen, in i svalkande skugga. Trail! Tjolahopp, tjolahej! Älskar mjuka skogsstigar och skön svalkande skugga och solen som silas genom trädkronorna och grenar och rötter och lite lera. Älskar trailfokus och hade kunnat stanna i skogen hela dagen, men sedan var det ut ur skogen och uppför igen, uppför, uppför, uppför. Bra träning. Men varmt. Jag var rejält trött nu och min enda tanke i skallen var: ”Ulf får inte slå mig!” För även om det här var hans hoods och han hade en enorm fördel genom att ha sprungit här i en herrans massa år, så kunde jag ju bara inte bli slagen av en 65-åring! Sedan må han vara hur gullig som helst.
Så jag kutade i mål, utan astmamedicin, men med gott mod och min härliga familj stod på upploppet och hejade och filmade. En dryg minut senare kom Ulf in.
”Tack för supporten”, sa han. Och sedan log han lite småslugt:
”Vi kanske ses nästa år igen?”
Visst. Jag gillar verkligen Musköloppet, det var precis sä där härligt folkligt, Skärgårdsvackert och kuperat som jag hade hoppats. Och jag ger mig sjutton på att Ulf kommer att ligga i hårdträning för att kunna slå mig nästa år. Då får jag ha bättre koll på astmamedicinen.
På loppet testade jag för övrigt två nya saker: Mitt nya snygga neongröna FlipBelt som jag sett på så många lopp och blivit nyfiken på. Det är en smart midjeväska där iPhonen och andra viktiga prylar sitter perfekt. Man känner inte ens att man har det på sig, vilket är ett bra betyg. Toppengrej!
Det andra var att ha nummerlappen på benet. Jag lyckas aldrig få nummerlappen att sitta snyggt och inför det här loppet hade jag frågat runt var man ska ha lappen bäst. Jag tyckte inte låret var idealiskt. Jag är rädd om mina dyra löparbrallor och tror att säkerhetsnålarna kommer att göra sönder dem. Dessutom vill arrangörer helst att man har dem på bröstet. En handsbredd under bröstet sa någon. Jag ska testa det nästa gång.
]]>