Tack @justdoit_acko för den här kärleksfulla bilden. Tack för att du kom och delade med dig av fina ord. ️ @louisebackelinforlag

Tack @justdoit_acko för den här kärleksfulla bilden. Tack för att du kom och delade med dig av fina ord. ️ @louisebackelinforlag

Tack @justdoit_acko för den här kärleksfulla bilden. Tack för att du kom och delade med dig av fina ord. ️ @louisebackelinforlag

Relaterade inlägg

Jag vet inte om ni kan se det på bilden, men jag har en uppluckrad menisk och en förfärlig massa vatten i högerknäet. ”Är det så man ska tömma det?” Sa rehab-Martin till ultraljuds-Karsten. ”Vadå tömma? Lägg av!” Tjoade jag. ”På gränsen”, sa ultraljuds-Karsten. Men här ska inte tömmas någonting. Nu ska här rehabas. Nu vet jag i alla fall att jag inte har löparknä och inte hopparknä. Lite artros i båda men inte så farligt. Mina jag-faller-ihop-och-skriker-happenings är tydligen vätskan. Den gör konstiga grejer. (Man lär sig hela tiden). Dessutom: menisken ser förvånansvärt bra ut på vänster knä. Och även på insidan på höger. Och det är bara den bakre delen som är uppluckrad. Det finns hopp. Och vad jag älskar ultraljud. Jag vill ha en sån apparat hemma. Tänk vad roligt man skulle kunna ha med en sån! ️️️

Exakt så. Och grejen är att man aldrig blir klar. Man måste öva hela livet. Men i dag har jag tänkt att det finns olika tonlägen av lycka, att vara tillfreds med livet och att må bra. Under oktober går jag in i ett lägre tonläge av välmående. Som när det är lite mer motstånd på cykeln eller crosstrainern. Eller lite mer uppförslut. Eller när man simmar lite mer motströms. Då får jag anstränga mig lite mer för att hitta lycka i det lilla och ta hand om mig själv. Inget konstigt med det. Men det lustiga är att jag blir lika förvånad varenda år, i oktober. Och suckar över mig själv, först. Lite som Gulletussan: ”Jamen va ä då mä daj?” Och sen, såhär tjugo dagar in månaden: Javisstja. Så nu gör jag en motlutsplan. Med kärlek.