Varje gång jag upprörs av en människa. Så tänker jag på pappa. Vad skulle pappa ha sagt? ”Äsch. Han är en fjant!” Förmodligen. Inte elakt alls. Bara konstaterande. Med viss glimt i blicken. Bry dig inte om det oväsentliga, betydde det. Håll kursen! Han kunde få mig att skratta. Pappa. Som ingen annan. Förlösande. Han såg rakt igenom allt. Jag är så tacksam över att han var min. Och att han hann bli stolt över mig. Och att han finns kvar i tanken när livet fjantar till sig.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.