Jag har en rolig barndomskompis från Malmö som heter Sally. Hon har inte heller börjat springa förrän ganska nyligen. Och hon är ganska pragmatisk kring det här med löpning.
”Egentligen gillar jag inte att springa. Jag gillar bara att springa lopp!”
Det där citatet tror jag fastnade i mig och växte till någonting som nu är #50-lopp. För Sally har ju helt rätt, det är en helt annan grej att springa lopp än att bara ge sig ut och kuta själv. Loppen är både piskan och moroten.
Piskan: ”Nu har jag skrivit på Facebook att jag ska springa det här loppet, då kan jag inte fega ur.”
Och moroten: Goodiebagen man får när man kommer i mål, eller medaljen eller bananen och sportdrycken – och de underbara endorfinerna!
I kväll sprang jag Hälsoloppet. Ett välgörenhetslopp i Flemingsberg och Tullinge villastad där hälften av intäkterna gick till Ronald McDonald’s hus där mycket sjuka barn kan vara med sina föräldrar. Starten var precis intill huset – och jag kände mig mycket ödmjuk när jag såg barnen som gick in i huset. Det kunde vara mitt barn, det kunde vara ditt. Så skört är livet.
Mathilda, snart 4 år, sprang sitt första lopp – och firade såklart med en sol på benet. Hon utmanade mig också på att göra kullerbyttor i gräset. Hennes var snyggare.
Det kändes mycket bra att kunna få springa för barnen och inte minst MED barnen. För först ut var premiärloppet för alla barn. 300 meter löparglädje – och medaljerna delades ut av ingen mindre än Caroline Klüft! Hon peppade även innan och efter – och visade upp sin bebismage. Vackert.
När startskottet sedan gick för oss vuxna gick det i en skönt avslappnad fart. Det rådde en närmast familjär stämning och alla peppade varandra och hejade på. En kille i rullstol fick fel på framhjulet och genast var vi flera stycken som ville hjälpa till att få styrsel på farkosten igen.
Vi sprang visserligen på asfalt, men genom lugna grönområden och pittoreska villaområden där folk hade gått man ur huse för att heja på oss motionsglada. Det blev ett glädjelopp i lagom fart. Jag tror jag log med hela ansiktet hela vägen, och benen höll mycket bättre än på Bellmanstafetten.
Min enda fadäs var att jag satte vattnet i halsen när det var vätskepaus och sprang och hostade i två minuter efteråt. En klassisk amatörgrej.
Hela vägen hem på pendeltåget satt jag och njöt åt den fina kvällen. Jag var fullt nöjd med att ha fått ett par bananer som pris, även om jag kanske ändå måste erkänna att jag var lite avundsjuk över att barnen hade fått medalj från självaste Carolina Klüft.
MINIENKÄT:
Mathilda Strålfors, snart 4 år. Var det bästa med Hälsoloppet?
”Att jag vann guldmedalj! Jag hade sparat spring i benen så jag kunde springa jättefort. I morgon ska jag ta med medaljen till förskolan och visa mina kompisar.”
Hej Marie Strålfors (mamma till Mathilda) som sprang fem kilometer. Var det bästa med Hälsoloppet?
”Att det var ett lopp för hela familjen och för ett gott ändamål. Alla deltagare var så glada, peppade och hjälpte varandra. Många stod och vinkade hela vägen och barnen i villakvarteren sträckte fram händerna för att göra en klappvåg med alla löparna. Det var gulligt.”
