Skogen. Inläggsdatum 24 augusti 2013 Inläggskategorier I Instagram [igp-video src=”” poster=”https://www.hillevi.nu/wp-content/uploads/2013/08/Skogen.jpg” size=”large”] Inläggsdatum 24 augusti 2013 Inläggsnavigering ←Föregående inlägg:Hund i motljus.→Nästa inlägg:Sommarmorgon.
Saker jag hittar i telefonen: Sonen läser till konfirmation och skulle gå med sin grupp till mässa. ”Får jag också gå dit? Jag kan sitta längst bak och vara diskret.” Sa jag. ”Kan du vara diskret?”, log han. Jag har längtat så. Efter att gå på djupet i min övertygelse. Att bottna i det jag säger högt. Och skriver om. Allting går så fort, det blir lätt för mycket yta. Jag ville hinna ikapp mig själv. För även om jag är en ”natural floater” blir jag tryggare när jag känner mig som en liten, vacker del i det stora mäktiga. Redan när kyrkklockorna ringde så rullade tårarna. Det här är sorgens månad för mig. Jag måste hinna med det också. Att hinna med att bottna även i den. Och förlåtelsen. De flyter ihop. ”För att verkligen kunna förlåta måste någonting dö”, säger @brenebrown Kyrkklockorna påminner mig om pappas begravning. Den sitter så fysiskt starkt i mig fortfarande. Ögonen svämmade över av tårar. Små små vattendroppar, som den på bilden – så unika var och en för sig. Men ändå en del av ett stort hav av kärlek och längtan och sorg. Längst fram i kyrkan satt min förstfödda. Han som aldrig fick träffa sin morfar. Men som ändå har så mycket av honom i sig. I konfirmationsgruppen har han träffat en ny rolig kompis som samlar på klockor och gamla kläder. Deras liv som vuxna håller precis på att börja. Jag var fjorton år. När jag flyttade till min pappa. Sedan var det han och jag. Nu är Elliot fjorton och han är helt fantastisk. Det är så lätt att ta det för givet. Att springa för fort. Att missa ett skratt eller en glimt i ögat. Det vackra i nuet. I gåvan att få vara hans mamma. Precis som vattnet går i cirklar så gör även vi. Jag insåg att jag satt på exakt på samma plats i kyrkan som min pappa gjorde när jag konfirmerades. Och när jag sitter där i kyrkan och ser människor från olika kulturer, i alla åldrar, värmen i välkomnandet av de ensamkommande, så inser jag att nästan varenda psalm handlar om vatten. Om att vila vid stranden, om forsar, hav och floder. När den äldre mannen ger mig nattvardsvinet och ser mig djupt i ögonen och betonar orden ”…för DIG” så känner jag mig så utvald. Och tårarna rinner igen. ️ Inläggsdatum 28 april 2019
