Eftersom jag själv hade gått en kurs i orientering hos fantastiska Sundbybergs Orienteringsklubb i Ursvik, något jag har skrivit om här, så tyckte jag det var hög tid för familjen att testa denna underbara sport.
Jag hade köpt ett Naturpass över just Ursviksområdet. Det är en karta med 40 utsatta kontroller som vem som helst kan köpa för 80 kronor och ta med sig ut i skogen och leta skatter – det vill säga små runda röd-vita plaströr. På plaströret står kontrollens nummer samt en bokstav. Detta fyller man sedan i på startkortet.
Naturpasset är en friskvårdssatsning från Sveaskog och Svenska Orienteringsförbundet och finns i drygt 500 områden runt om i Sverige. Man behöver inga som helst förkunskaper, det man behöver veta står i en liten instruktion i mappen man får. Där ligger också en stor och fin karta.
Man kan ta kontrollerna helt i sin egen takt och i den ordning man vill, en eller flera i taget tillsammans med vänner eller varför inte hela familjen. Det enda som krävs är lite tid, nyfikenhet och lust att testa nya utmaningar.
Och allt detta hade vi gott om i veckan som gick.
”Vad sägs om lite orientering i eftermiddag?”
”Jaaa!”
Så vi tog bilen och åkte ut till Ursvik. Ett lite magiskt område för just mig – för jag har mina första minnen från just detta lilla himmelrike. Det var på Fylkesvägen jag lärde mig cykla. Och kraschade i rosenbuskarna kanske hundra gånger innan jag fick ordning på balansen. Men jag gav inte upp! Det fanns inte på kartan, inte då heller.
Min pappa och farfar byggde ett alldeles eget hus i hörnet Fylkesvägen och Ursviksvägen. Det står kvar. Nu är det andra barn som leker där. Och ”Lilla Huset”, det gamla kolonilottshuset där min pappa faktiskt är uppväxt i, det finns inte kvar. Där står nu en stor mexitegelvilla. Men jag kunde ändå se den enorma trädgården framför mig, grusvägen och gullregnsbuskarna och det enorma potatislandet där jag brukade gräva med pappa när jag var liten.
Pappa gick för övrigt i Ursviksskolan och det är just denna skola som numera är motionsgården, det hus där jag själv nyss satt i skola och lärde mig orientera i min pappas barndoms skog. Ibland är det märkligt hur allt går i cirklar.
”Gick våran morfar i skola här?” sa barnen förundrar. En morfar som hann flyga till himlen innan de ens träffats. Men som lämnat spår efter sig överallt.
”Byggde våran morfar det där huset?”
Ny förundran. Tänk att vi hade bygga-hus-gener i kroppen.
”Min morfar har byggt ett huuus, min morfar har byggt ett huuuus!”, ropade Lykke.
Sedan bytte hon fokus:
”Nu vill jag orientera ju!”
Javisst ja. Upp med kartan. Jag hade visserligen kompassen i fickan, men den behövdes aldrig. För Elliot tog täten direkt som kartläsare:
”Ettan ligger för långt bort, mamma, vi tar tvåan och trean först och de ligger ditåt!”
Vi hade rabblat kartfärger i bilen, så de visste att skogen var vit och små svarta fyrkanter var hus och orange var åker och äng och vattendrag var blått.
Killarna fattade direkt det här med att ”passa kartan”, kanske det viktigaste av allt när det gäller orientering:
”Vänd kartans norr (uppåt) mot verklighetens norr. Då stämmer kartan överens med verkligheten, precis som en pusselbit som passar in i ett pussel. Föremål som ligger till vänster om dig ligger till vänster på kartan.”
Och sedan är det bara att vända kartan när man själv vänder. Så att stigen man går på går rakt fram, även på kartan.
Movitz gillade att även stenar fick vara med på kartan. Stora stenar, visserligen, men dock. Han hade för övrigt hittat en varningsskylt som han ville ta med sig hem.
”Men ska du bära omkring på den medan vi orienterar?”
”Jaaa!”
Okej. Ville Movitz bära omkring på en varningsskylt i skogen så var det bara att låta honom göra det.
Kontroll 1 och 2 låg ganska lättillgängliga i skogens utkant. Vilket var bra eftersom Lykke rätt snabbt ville åka vagn. Stigen var bred och det fanns mycket att titta på utmed vägen. Fjärilar och fåglar och fantastiska blommor, som man kunde plocka.
När stigen svängde av stod en häst i en hage och skrattade åt oss. Exakt varför hästaskrället skrattade fattade vi inte förrän vi kom lite djupare in i skogen och myggen anföll som B52:or.
”Fram med myggmedlet!”, skrek hela familjen. Men det hjälpte föga. Vi satte regnskyddet på Lykkes vagn – så hon satt säkrast. Vi andra fick börja kuta lite i stället.
Elliot och Movitz tittade på kartan. Snart skulle stigen svänga. Sedan delade den sig i två stigar och det skulle finnas någon form av vattendrag som vi skulle följa.
Okej. Vi småsprang och dödade mygg, småsprang och dödade mygg och vände kartan.
Där finns en flod! ropade Movitz. Vilket snarare nog skulle kallas bäck. Men i övrigt var det korrekt. Det fanns en liten koja också. Elliot sprang dit.
”Kolla, en gammal billampa!”
Movitz sprang åt andra hållet.
”Jag hittade den!”
Och jajjemän, där satt den! Kontrollen. Och high five på den, innan vi fick springa vidare.
Andra kontrollen var ännu djupare in i skogen. Och inte fullt lika lätt att hitta. Men det var stigar och vattendrag och sedan två stora stenar att hålla koll på. Det var bara det att det fanns miljoner stenar på detta som nog kunde betecknas som ett mindre berg. Så exakt vilka två stenar det var vi skulle hitta var inte helt solklart. Det krävdes lite letande, ända tills vi hittade den bakom – just det, en stor sten.
High five igen!
”Men nu orkar jag inte mer”, sa Movitz. ”Nu vill jag leka på lekplatsen i stället.”
”Och jag orkar inte med myggen”, sa Elliot.
Det var helt okej för min del. Jag var djupt imponerad av att de hade kört på så bra i nästan en timme. Och när vi kom tillbaka till Ursviks motionsområde så fanns det ju massor av annat man kunde göra. I en hel timme till.
KOSTNAD: 80 kronor. (Mer info om Naturpasset finns här: www.naturpasset.se)
BETYG:
Gunnar: 4. Jag minns orienteringen från skolan och hur nördigt roligt det var, och fortfarande är, med kartor. Otroligt häftigt när barnen hittar ”koden” och själva kan läsa en karta. Ursvik är ett skönt område att ta sig runt i – men myggen får gärna flytta.
Hillevi: 5! Älskar orientering, det har blivit som ett komplement till mitt eget militärtränande i skogen. Jag ser nya saker nu i naturen, som har aldrig har tänkt på förut. Även när jag inte orienterar. Och det är verkligen ett utmärkt sätt att ta med sig hela familjen ut i naturen, utan stress och prestationshets.
Elliot: 4. Jag gillade inte myggen men det var roligt i skogen, att upptäcka saker och klättra och så.
Movitz: 4110. Det var roligt att leka i skogen och upptäcka saker och liksom hitta skatterna. Och att upptäcka en naken bebis vid ett hus! Men jag gillade inte myggen.
Lykke: 520! Myggen var dumma, litegrand. För jag gillar lite dem, jag menar myror. De är mina kompisar. Jag är bra på att gå balans. Jag hittade en servett.
